Levande likbeskrivningar – blodfattiga porträtt

Skräck och äckel behållningen i Lindsey Fitzharris medicinhistoriska bok

avCarsten Palmær

Foto: Karl Spencer / iStockphoto

Om du, läsare, har den trevliga ovanan att läsa samtidigt som du äter så vill jag bestämt avråda dig från Konsten att skära i kroppar av den amerikanska medicinhistorikern Lindsey Fitzharris.

Vid närmare eftertanke vill jag också uppmana dig att vänta med att läsa fortsättningen på den här recensionen tills du satt i dig det du har på tallriken.

Konsten att skära i kroppar heter i original The butchering art, eller ”slaktkonsten”. Boken handlar om hur kirurgin på mitten av 1800-talet förvandlas från blodigt hantverk till någonting som börjar likna vetenskap.

Fitzharris hjälte heter Joseph Lister (1827–1912), brittisk kirurg och kväkare, en hängiven forskare som tillbringade sin smekmånad med att skära i grodor och lägga delarna under mikroskopet. Han var en av flera europeiska läkare och kemister som ledde i bevis att infektioner inte uppstår av sig själva eller sprids genom skämd luft, utan att de vandrar från det ena såret till det andra i form av små, små levande varelser: mikroorganismer.

Foto: Photos.com
Joseph Lister (1827–1912).

Innan man på 1840-talet lärde sig bedöva patienter med eter och kloroform var snabbhet och styrka avgörande för kirurgen när han gick lös med kniv och bensåg på den klarvakna, fastspända och vettskrämda patienten. 

Tack vare bedövningsmedlen kunde läkarna hjälpa betydligt fler skadade och sjuka. Det ledde i sin tur till att sjukhusen blev överbelagda och de nyopererade patienterna dog som flugor i olika infektionssjukdomar.

Skildringar av forntida hälsovård är sällan aptitlig och ingen ska komma och påstå att Lindsey Fitzharris saknar sinne för det makabra. Faktum är att hon närmast rullar sig i blod, avföring, sågspån och sårvätskor.

Redan utanför sjukhusen var de hygieniska förhållandena i 1800-talets London betänkliga: ”Kyrkogården bubblade av rutten gyttja”, ”kryptan under kyrkan var fylld med tolvtusen ruttnande kroppar”, ”en underjordisk armé av nattmän, benkokare, rackare, skitbärarkärringar och budare” letar sig igenom ”tusentals kilo sopor, exkrementer och djurkadaver”.

Ännu värre ställt var det innanför sjukhusväggarna: 

”När Lister skar upp magen på ett lik – dess håligheter var fyllda av en bubblande tjock soppa av osmält mat och fekalier – frigjordes en vidrig doftsensation”.

”Utspridda kroppsdelar överallt, hånflinande huvuden, gapande dödskallar, den blodiga sörjan på golvet och den kväljande stanken”, ”råttorna som knaprade på blodiga ryggkotor och sparvflockarna som pickade i resterna av en svampig lunga”.

Samtidigt med kollegor som ungraren Ignaz Semmelweis och i samarbete med den franske kemisten Louis Pasteur kunde Joseph Lister vetenskapligt bevisa betydelsen av att tvätta och desinficera händer och verktyg. Från början hånades pionjärerna av sina kollegor – Semmelweis dog på sinnessjukhus – men så småningom vann de ära och berömmelse och professor Lister fick skära bort en varböld på drottning Viktoria. ”Ett sjukhus” skriver Fitzharris, ”var inte längre en plats där man dog utan där man tillfrisknade”.

Det är dramatiskt skrivet och målande berättat. Men det kan inte hjälpas: Lindsey Fitzharris berättelse tappar energi när hon lämnar skräck och äckel bakom sig och berättelsen om Joseph Lister blir en standardiserad framgångssaga. Kirurgerna blir renligare och patienterna friskare, men berättelsen blir blodfattig och blek.

ARTIKELN HANDLAR OM

Medicin

Historia

Sjukvård