Lundell blir bättre vid andra läsningen

Han tittar på tv och muttrar som om läsaren satt bredvid honom i soffan

avCarsten Palmær

Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
I nya boken ”Vardagar 2” följer Ulf Lundell upp framgången med fjolårets ”Vardagar”.

Nej – han har inte förmått ge sig iväg söderut över vintern. Sin engelska sportbil har han inte fått såld. Och den senaste skilsmässan – har han kommit över den? Tveksamt.

Ulf Lundells dagboksberättelse Vardagar kom ut förra året och blev en stor framgång. Uppföljare till framgångar brukar som regel få problem. Vardagar 2 är inget undantag.

Vardagar hade sin styrka i kompositionen. Suveränt satte Lundell sig över dagboksformens lunk från vecka till vecka och svingade sig obesvärat mellan vår och höst, mellan fri vers och prosa. Under det vardagliga fanns djupa existentiella konflikter: En kärlek som vissnar. Den första hustruns död.


I Vardagar 2 följer vi författaren från januari till december 2018, med ett hål från februari till mars. Det är skrivet på fri vers, alltså med ojämn högermarginal. Insticken på prosa handlar den här gången om författarens barndom på Lundagatan och i Saltsjö-Boo, en lycklig tid i ett för alltid förgånget folkhem, nära naturen, långt från ålderdomen.

På Österlen, där Lundell nu tillbringar sina dagar, är det mesta sig likt från den förra boken. Han lever ensam och trumpen i spillrorna av sin skilsmässa. Han läser tidningarna, tittar på tv och muttrar till läsaren, som om läsaren satt bredvid honom i soffan: 

– Vad fan är det med dom här idioterna? (mullorna i Teheran)

– Det är ett djävla elände i dom där regionerna (Gaza)

– Sossarna får skärpa sig.

Som mediekonsument är Lundell föredömlig. Han inte bara köper fyra papperstidningar om dagen, han läser kultursidorna noggrant och refererar utförligt det han läst. Mycket utförligt.

Han tycker illa om Donald Trump, Kina, Camilla Läckberg, Jimmie Åkesson och nyliberalismen.

Han arbetar, förbereder en turné och en ny skiva. Men vad är det för mening när ingen köper skivor längre? På turnén vill publiken bara höra de gamla hitlåtarna ännu en gång. Och varför ska man skriva böcker när 16 000 sålda exemplar räknas som en stor framgång? Jack sålde ju 200 000.

Den före detta hustrun sköter ett närbeläget galleri som säljer hans tavlor. På dem är det däremot solid efterfrågan, så han målar, sju–tio tavlor i taget. Mera på rutin än av inspiration vad det verkar. 


Vardagar är ett knepigt begrepp. Under vardagens yta händer det stora saker med oss: Vi förälskar oss, vi förtärs av svartsjuka, vi blir av med arbetet.

Vardagen i litteraturen – det är den fond mot vilken det realistiska dramat utspelar sig. Människor går till jobbet, men de blir också på smällen, super ner sig, kommer ut ur garderoben. Den ”vardagsrealistiska” berättelsen är inte mindre dramatisk än andra berättelser men den brukar utspela sig bland människor som jobbar mellan sju och fyra och är med i facket. 

Med Vardagar 2 förhåller det sig precis tvärtom. Här handlar det om en glamorös persons triviala dagsrutiner: äta, sova, skita, köra bil, glo på tv. Dramatiken, de stora känslorna, de djupa relationerna är knappt synliga i berättelsen.


Lundell är en ytterst formmedveten författare: varför väljer han att skriva så här?

Efter moderns död i januari tiger dagboken i två månader. Kärleken förefaller vara ett övergivet projekt, även om Lundell gör sig tankar om kvinnor i kassakön på Coop. Han gör bort sig på en middag men berättar inte hur. På två ställen nämns ett av de fyra barnen. Alkoholsuget bultar under berättelserna om vatten, filmjölk och lemonad men det är ingenting han tänker resonera om. 

Alla dessa vardagliga rutiner, alla dessa referat av fjolårets nyheter och trista tv-program, beskrivna med ojämn högermarginal så att det ser ut som poesi. Lundell är en ytterst formmedveten författare: varför väljer han att skriva så här?

Kanske är långa stycken nedtecknade enbart för att hålla ledan och törsten i schack. Kanske är det helt enkelt så att man skriver det man måste skriva.


Lundell råkar slå ihjäl en mullvad med en vattenkanna och tar livet av en katt med en gräsklippare. Tragedin med den gula katten ekar genom nätterna.

Trösten – för författaren och för läsaren – är naturen, framför allt fåglarna, vinden i ansiktet, lövens färger, årstidernas gång. 

Jag bläddrar igenom boken en gång till. Slarvigt omläst är den mycket bättre. Slaggen bleknar och poesin tar plats:

”Det är ingen afton alls / bara solen som lämnar mej / som en plog av guld / i glömd lera // Den suttne är satt / gloendes på döda löv / kliar sej / drömmer om inget”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Dagbok