Biografier

En perfekt försångare för en ny ung vänster

Nu kommer äntligen arbetardiktaren Stig Sjödin fram i ljuset

Av: 

Rasmus Landström

Stig Sjödin (1917–1993), metallarbetare, journalist och författare. Nyligen utkom den första större studien i hans författarskap, Magnus Nilssons ”Kampdiktare i folkhemmet”. ”Vad är det då som gör Sjödin så aktuell i dag? Ett svar är att han alltid är aktuell med sin höga litterära kvalitet. Lakonismen och kortdikten var Sjödin uttrycksmedel – och han behärskade dem till fullo” skriver Rasmus Landström.

BOKRECENSIONER

Stig Sjödin är det frustande maskinspråkets poet. På samma gång kroppsarbetets elegiker och sommartorpets idylldiktare – en av de verkligt stora 1900-talspoeterna. 

Han är knappast någon bortglömd författare. I Lars Furulands översikt Svensk arbetarlitteratur får han störst utrymme av alla. I Sandviken har han ett livaktigt litterärt sällskap och själv har jag hållit flera föredrag om honom. Ofta talar jag om hur ekon av hans poesi hörs i Jenny Wrangborgs, Göran Greiders och Emil Boss dikter. 

Ändå är det någonting som stör mig med hans eftermäle. Sjödin var för arbetardikten vad Ivar Lo-Johansson var för arbetarprosan. Men det har inte skrivits någon doktorsavhandling om honom, ingen biografi – knappt ens någon större essä. Det var evigheter sedan något återutgavs och av hans diktsamlingar är det bara Sotfragment (1949) som ännu läses.

Sjödin har med andra ord sin plats på parnassen – där han ligger i litterär dvala.


I dagarna publiceras litteraturvetaren Magnus Nilssons studie Kampdiktare i folkhemmet – Arbetarpoeten Stig Sjödin. Det är inte den stora biografi vi väntar på, men ändå en pionjärinsats. I boken försöker Nilsson visa vilken dynamisk författare Sjödin var. Och även om Nilsson fokuserar på arbetarrörelseskalden formas ändå en panoramabild. Naturskildraren, kärleksdiktaren, modernisten likväl som den nyenkla poeten – alla sidor skymtar i Nilssons citatrika bok.

En ung generation som väckts till liv av Bernie Sanders tal om ”demokratisk socialism” kunde gott läsa på honom på nytt. Kanske skulle de upptäcka att hans dikter om människovärde och arbetsrätt stiger som frisk luft ur stålverk och arbetsbaracker

Sjödin debuterade med Blindgångare 1946. En ganska typisk fyrtiotalistisk diktsamling, där den poetiska bilden stod i centrum och ångesten drog sina raspande klor genom stroferna. Hans stora genombrott kom tre år senare med Sotfragment, ett bokslut över tiden på valsverket i Sandviken. Diktsamlingen bestod av minnesfragment från arbetet och var en del av den samtida vändningen i arbetarlitteraturen. För första gången riktades den kritiska blicken mot folkhemmet med författare som Folke Fridell och Kurt Salomonson.


Sjödin har själv formulerat det som att han mätte det andliga pH-värdet i den stigande välfärden. Samtidigt innehöll diktsamlingen en rad miniatyrporträtt. Så här elegant kunde det se ut när han skildrade en klassresa över generationer.

”Med sparsamhet och övertid / drog han fram tre pojkar till studenten. / Han andades och levde genom dem, de blev trappor mot solen. / Själv har han aldrig varit på bio eller teater / eller haft tid att läsa böcker. / De har lyckats och kommer hem till helgerna / och talar med främmande röster om dessa ting. / Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom när han äter med kniv / Han ska aldrig förstå vem som murat hans ensamhet.”

Ofta har det sagts att Sjödin slutade skriva poesi under sena femtiotalet. Men som Nilsson visar är det en myt. Visserligen gav han inte ut några diktsamlingar, men han fortsatte skicka bidrag till fackföreningsrörelsens tidningar. Det säger något om vår snäva bild av litteraturen: lyriksamlingarna på Bonniers trycktes i några tusen exemplar, tidningen Metallarbetaren i 350 000.

Sjödin ”tystnade” inte – han gav sina dikter megafon. Nilsson lusläser också hans bruksprologer och visar att de är allt annat än de slätstrukna propagandastycken som Magnus Ringgren menade på den här sidan nyligen. Han hävdar rentav att Sjödin var som mest sann mot sig själv när han klev fram som rörelsepoet.


Under slutet av sextiotalet skedde den ”nyenkla” vändningen i lyriken. Diktaren skulle inte – som årtiondet innan – sitta vid en sjö och begrunda världsalltet, utan hämta barnen på förskolan och tänka på Vietnam. Med poeter som Sonja Åkesson, Bengt Nerman och Göran Palm byttes tillkrånglad syntax mot uträtat vardagsspråk. 

Dikten skulle kommunicera med läsarna och vara ”engagerad”. Litteraturklimatet verkade som en otrolig kraftinjektion på Sjödins författarskap och på sjuttiotalet återkom han till bokformen. I verk som Klarspråk (1971), Livets starka smak (1974) och Förklaringstapet (1977) skrev han en poesi som bara kan mätas med Sonja Åkessons i politisk slagkraft och underfundig humor. Dessa diktsamlingar ligger och väntar på att något piggt förlag ska återutge dem.


Vad är det då som gör Sjödin så aktuell i dag? Ett svar är att han alltid är aktuell med sin höga litterära kvalitet. Lakonismen och kortdikten var Sjödin uttrycksmedel – och han behärskade dem till fullo. Kombinerat med en varm humanism, sorgsna betraktelser av ”valkarna på själen”, blev resultatet en lågmäld kampdikt, helt unik i sitt slag. 

Ingen kunde som han gestalta hur människovärdet kränktes inne i ”plasksmedjan”. Eller, för all del, fånga ”mannens klimakterium” i vemodiga kortdikter. Ibland sägs det att han var en väldigt maskulin poet med alla pistonger och stålrör som for genom stroferna. Den som påstår det har knappast läst hans dikter från sjuttiotalet, där han dekonstruerade machorollen i dikt efter dikt.


Jag tänker också att vår tid har ett alldeles särskilt behov av honom. Sjödin var med Ekelöfs ord en ”folkhemsk” poet. Evigt lojal med socialdemokratins idé, kritisk till partiets praktik. Han älskade det välplanerade, byråkraten i rörelsens tjänst och klasskampens arbetsmyror. Om en ”sophelikopter”, från Ekelöfs dystopiska dikt, hovrat runt hans skrivstuga skulle han säkert ha uppskattat det.

Han var marxist, men det var inte den blodstänkta röda fanan han besjöng, utan kommunalrådet som planerade fram jämlikheten med tabellark. En ung generation som väckts till liv av Bernie Sanders tal om ”demokratisk socialism” kunde gott läsa på honom på nytt. Kanske skulle de upptäcka att hans dikter om människovärde och arbetsrätt stiger som frisk luft ur stålverk och arbetsbaracker.

Sjödin är kort sagt en perfekt försångare för en ung vänster som fantiserar om en ny giv och drömmer mardrömmar om marknadshyror.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Unga läsare räknas inte i litteraturens Sverige

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Biografier

Litteratur

Socialism

Ivar Lo-Johansson

Göran Palm

Bernie Sanders