Porträttet av det utsatta barnet är tidlöst

Camilla Hammarström fångar verklighetens skimmer och skitighet

Av: Martina Lowden

Publicerad:
Uppdaterad:
Camilla Hammarström (född 1964), poet och konstkritiker. 
Foto: Eva Bergström
Camilla Hammarström (född 1964), poet och konstkritiker. 

”Han tycker inte om din blick,” säger modern till sin dotter. De befinner sig på en namnlös semesterö dit moderns tjugo år äldre sexpartner bjudit dem – det är han som inte tycker om dotterns blick.

Jag förstår varför. Huvudpersonen i poeten Camilla Hammarströms första roman är en vaksam betraktare i nedre tonåren: ”Pupillerna är utvidgade, endast en tunn irislinje kring mörkret där allt strömmar in. Den skimrande verkligheten.” Tystlåten. Omutlig.  

Modern och mannen stänger sovrumsdörren om sig och kommer inte ut på flera veckor. Den övergivna flickan skapar sina egna vardagsrutiner: räknar matte, badar i poolen, dricker av de vuxnas sprit. I minnet bläddrar hon igenom sitt livs sommarställen som ett fotoalbum, ser kollot, fjällstugan, torpet, gården, landstället … Platser som alla präglas av moderns frånvaro. 

Efter denna kringgående rörelse runt en labil förälder går flickan längre bakåt i tiden. Mot ursprungsfamiljen, dess sönderfall. Mot sin födelse, mot modern.


Som prosa betraktad är Hälsningar från solen just så lyriskt förtätad man kan vänta sig av en poet som Hammarström, med en lätthet i språket och en sällspord förmåga att fånga både verklighetens skimmer och dess skitighet.

Som roman betraktad har den om inte brister, så bristningar. Strukturen sviktar ­under händelsernas känslomässiga tyngd, kan inte bära vikten av dem, livsberättelsen närmast sprängs i stycken, fristående scener skälver i luften. Jag tror, hoppas, att det sista kapitlet antyder en framtid, men det skulle också kunna vara ett minne eller en längtan. Boken förblir osäkrad.


Även om några tidsmarkörer antyder sjuttiotal är porträttet av det utsatta barnet tidlösare. Jag påminns om gestalter framskrivna av Sara Villius, Marie Norin, Jonas Brun, Cilla Naumann och många andra. Barn som kanske anlänt till ett främmande ljus, med en förfrämligande blick på världen. Barn som kanske befinner sig bortom skolans och hemmets vardag, i sommarens stora ­mellanrum eller resans lilla. 

Man känner igen dem på ögonen, hur de kisar i starkt ljus. ”Hela tiden en uppmärksamhet på vad som händer. Mitt medvetande. Lystrande. Urskiljande.”, som Hammarström skriver.


Inte för att jag vet om någon studerat den svenska skönlitteraturen ur ett demografiskt perspektiv, men de kisande barnen måste utgöra en stor del av dess invånare. De verkar liksom alltid finnas där, år efter år, även om de sällan nämns i litteraturdebatterna som konstruerar motsättningar mellan förment tradition och förment tendens.

Kanske kan deras släkte sammanfattas i Erik Lindegrens banalvackra rad: ”Lycka och smärta blandas till ett barn med kloka ögon”. Camilla Hammarströms flicka sällar sig självklart till dem.

Camilla Hammarström är kritiker på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hennes roman av Martina Lowden, kritiker och redaktör för kulturtidskriften ponton.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.