Läsfest som är akut för oss alla denna felande vår

Anne Carsons ”Lediga män” sänker sig ner i historiens djup

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Kanadensiska författaren Anne Carson (född 1950) är mångfaldigt prisbelönad för sin originella skrivkonst.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Kanadensiska författaren Anne Carson (född 1950) är mångfaldigt prisbelönad för sin originella skrivkonst.

Just nu kan jag inte tänka mig något mer underbart än en riktigt svettig och blöt lägenhetsfest. Gissa om det kommer att bli party när den här skiten är över.

Att läsa kanadensiska Anne Carsons Lediga män från 2000, nu heroiskt överförd till svenska av Lars-Håkan Svensson, är förstås ett visset substitut, men ändå. Det är ett satans babbel därinne i boken, och som läsare ramlar man redan i hallen (förordet), över Virginia Woolfs skor. Sedan klonkar man kanske in i någon gammal grek (Thukydides) eller ryska Anna Achmatova (som kan vara begåvad med världspoesins snyggaste näsa).

Så där håller det på, och ganska snart har läsaren tappat greppet om sådant som upp eller ner, nu eller då.


Carson, som vid sidan av författandet är lärare i klassiska språk, varvar smärre essäer med längre diktsviter och författarporträtt, dialoger med översättargags och diverse svårexaminerat textsplitter, enligt en vindlande och kunskapssökande kompositionsteknik som numera har ganska så många anhängare i den svenska poesin.

Ta bara Gunnar D Hansson, eller varför inte Judith Kiros vars fjolårsdebut O gav sig i lag med Shakespeares Othello på ett utmärkt och liknande vis. Det är en sorts poesi som lägger mycket krut på helhetsverkan och kombinatoriska finesser, men som i sina bästa stunder övertygar också i det lilla.

Detaljsnille äger Carson utan tvivel, och i Lediga män är hon också som bäst när hon så att säga släpper styltorna och kastar sig ner på knä för att detaljstudera exempelvis en liten avighet i ett fragment av Alkman (verksam omkring 600 f Kr), en passage där den gamle körlyrikern först talar om årets tre årstider men sedan räknar upp fyra. Den fjärde är våren:

”Alkman får oss att med honom / uppleva detta misstag / genom en effektivt använd felräkning. / För en fattig poet i Sparta utan något // kvar i skafferiet / när vintern går mot sitt slut – / då kommer våren / som en naturekonomins efterklokhet, / fyra i en serie om tre, / och skapar obalans i hans aritmetik // och en överklivning i hans vers.”


Carson har en närmast unik förmåga att få sin läsare att känna sig nedsänkt i tidens och historiens djup, och jag gissar att det också är en känsla som för många kan te sig rent akut i denna felande vår av social distansering och kringvirvlande smitta. Alkmans sak är vår.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.