Bachmann dansar tango med döden

”Romanen Malina har varit min Bibel så länge jag kan minnas”

avSinziana Ravini

Foto: TT
Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann (1926–1973).

Fascismen har sitt ursprung i krigen mellan man och kvinna.

Ungefär så sammanfattade Ingeborg Bachmann sin imaginära självbiografi Malina från 1971 som precis kommit ut i en ny magistral översättning av Linda Östergaard och med ett mycket vackert efterord av Jenny Tunedal.

Malina har varit min bibel så länge jag kan minnas, och jag återkommer ständigt till denna undanglidande, referenstäta pusselroman i jakt på nya insikter. Den handlar om en kvinnas gränslösa kärlek till två män: den mystiske älskaren Ivan och den känslokalle partnern Malina. Den förste lever hon i. Den andre dör hon i.

Malina handlar också om fascismens grepp om människors psyken i efterkrigets Wien, om sökandet efter ett annat, psykotiskt, språk som försöker skildra det schizoida hos världen via musikaliska element, uppluckrade sagor, brev och telefonsamtal.

Här finns psykoanalytiska tolkningar av minnen och mardrömmar om en incestuös far som också uppenbarar sig som patriarkatets och fascismens far. Och det går inte att tala om Malina utan att nämna det egendomliga slutet. Romanhjältinnan försvinner genom en spricka i en vägg. Vad dör hon av? Självmord? Mord?

”Det var mord” lyder romanens sista ödesdigra ord. Bertolt Brecht skrev i dikten ”Många sätt att döda” att ett av dem är att driva en annan person till självmord.

När romanen kom ut i Österrike 1971, två år innan Bachmann dog i lågorna efter en illa släckt cigarrett (som många uppfattat som ett förklätt självmord, eftersom Malina är fylld av drömmar om en förtärande, renande eld), valde förlaget att lansera boken med frågan ”självmord eller mord?” Läsarna inbjöds att skicka in sina svar till förlaget.

Inte undra på att denna roman om kärlekens både självutplånande och mordiska egenskaper drabbade så många så djupt. Som läsare känner jag mig både som känslodetektiv, domare och en räddare som kommer alldeles för sent. Vi kommer alla alltid för sent, tycks hon vilja säga. Innanför den privata fascismens lyckta dörrar finns ingen räddning.

Ingeborg Bachmann betraktas som ett litterärt helgon och älskas och respekteras av såväl kvinnor som män, kanske för att många av hennes intellektuella referenser, Hölderlin, Wittgenstein, Heidegger, René Char, Paul Celan (som hon hade en lång passionerad relation till) är just män.

Vem är då Malina? Enligt de flesta biografer rörde det sig om ingen mindre än författaren Max Frisch som lämnade henne för en yngre kvinna.

”Det finns inget lika farligt för en kvinna som att leva med en man. Det skulle i så fall vara att leva med två män. Eller tre”, skriver Jenny Tunedal med en oslagbar blandning av humor och allvar i efterordet. Att vi kvinnor tenderar att älska svin, det har vi alltid vetat. Men kommer vi någonsin att förstå varför?

Bachmann skildrar storslaget nog aldrig könskampen i svartvita termer, även om schackspelet är en genomgående tråd i denna extatiskt sorgsna undergångsroman.

Det dialektiska känsloschackspelet äger först och främst rum inom romanens hjältinna som även försöker ställa sig på sina bödlars sida, för att så småningom hitta en tredje väg ut; i sprickan, jagets spricka, språkets spricka som också opererar som ett tyst skri, en olöslig gåta som lämnar anklagelseakten hängande.

När Bachmann i ett radioprogram ombads kommentera det monologiska diktverket Undine Geht (en enda lång klagovisa över egoistiska, karriärupptagna män, som går under samlingsnamnet ”Hans”), talade hon väldigt medlidsamt om dessa män. Hon erkände att även hon kunde likna Hans ibland.

Det är just denna ständiga fram- och tillbakarörelse, denna majestätiska tango med döden, men också livet och dess rusmoment, den kalejdoskopiska leken med sanningar, nyanser och ordskärvor som gör Malina så oerhört drabbande.

När jag läste den första gången var den livsavgörande. Självmord eller mord? Jag skulle vilja säga: både och.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Max Frisch

Paul Celan

Fascism