Dans med döden

BOKRECENSIONER

Ragnar Strömberg blir hänförd av ett isländskt läsäventyr

Foto: sagolikt Jón Kalman Stefánsson (född 1963) bär upp den isländska berättartraditionen i nya romanen ”Fiskarna har inga fötter”. Foto: TT

Det tar bara några sidor av Jón Kalman Stefánssons roman med den fantastiska titeln Fiskarna har inga fötter, för att förstå varför Stefánsson är samtidens mest läste och uppburne företrädare för den isländska berättartraditionen. Med en poetiskt precis och detaljskarp prosa, där en fjord är ”kort som tvekan” och dalarna har ”samma form som ett vrål”, får Stefánsson människoöden att framträda i relief mot en värld där hav, vind och evighet är kardinalväderstrecken.

Det ska genast sägas att John Swedenmarks översättning är mästerlig och lyckas förmedla valörrikedomen i det branta, flödande bildspråket där tidlös natur och föränderligt samhälle står i skarp kontrast mot varandra.

I romantrilogin om Pojken, som innebar Stefánssons stora genombrott, var berättaren allvetande och osynlig, som ”ett öppet sår i existensen”. Här har Stefánsson forcerat greppet och läsaren svävar i fruktbar ovisshet om den namnlöse berättaren är identisk med huvudpersonen Ari eller är en ställföreträdare som levt Aris liv i det Keflavik han lämnade som tonåring.

När vi möter Ari i romanens upptakt är han en medelålders förläggare som i Danmark blivit förmögen på självhjälpsböcker, som exploaterar vår önskan om en quick fix som ska få existensens inflammerade sår att läka.

Ari får ett sms från sin far, som han knappt haft kontakt med på många år, där fadern med isländsk lakonism meddelar sonen att han är döende i cancer och att ett paket är på väg. Paketet innehåller ett foto av föräldrarna och farfar Oddurs hedersdiplom. För Ari är minnet av den tidigt döda modern ett sår som aldrig skötts om, aldrig omnämnts, och därför blivit en obotlig varhärd.

Det är för att få svar på de stora frågor som inte har någon snabb lösning Ari återvänder till Keflavik. Den stora amerikanska militärbasen är avvecklad och när fiskekvoterna infördes, blev Keflavik helt utan.

Med nuet som storm­öga korsklipper Stefánsson mellan Keflavik som är en gravplats för uppväxtåren med Beatles och Wham på soundtracket, och farföräldrarnas Nordfjördur, dit ingen kunde ta sig vintertid ”utom döden och enstaka gånger en illa medtagen postkurir”. Att i den världen visa tecken på svaghet var livsfarligt: så förlorar Oddur omgivningens respekt när han lär sig simma om han skulle falla överbord.

De dramatiska kontrasterna mellan det hårda slitet i naturkrafternas våld där döden ofta kom som en befrielse och tomheten i det söndervittrade samhälle Stefánsson rannsakar med vitglödande retorik, gör Fiskarna har inga fötter till en uppenbarelsebok, en motsatsernas virvlande dödsdans.

Visst händer det ibland att den mäktiga språkmusiken planar ut i självförtjusningens åtbörder när de stora orden, Gud och döden och kärleken, utnyttjas för hårt.

Men det där förtar inte att Fiskarna har inga fötter är ett hänförande läs­äventyr.

ARTIKELN HANDLAR OM