Myten om den bortglömda klassikerns återkomst besannas

Konstnären Emma Reyes firar 100 år. Inga-Lina Lindqvist läser hennes Brev från min barndom

Den colombianska konstnären Emma Reyes (1919–2003) föddes för hundra år sedan.

avInga-Lina Lindqvist

BOKRECENSIONER

Barndomen är en tid då världen rusar in i oss med kraften hos en skenande tjur. Luften tvingar sig in i lungorna, intrycken överfaller synen och hörseln, kroppen fylls av partiklar. Vidöppna sinnen absorberar det som världen bjuder. Barnet som sovit i viktlöshet i nio månader kan vakna upp var som helst: i en bostadsrätt, i ett skyddsrum eller på en soptipp.

Lilla Nené växer upp i Colombia på 1920-talet, en av de få relativt fredliga perioderna i landets våldsamma historia. Den nya ­tiden anländer i skepnad av en automobil som Nené misstar för djävulen. Samhället är strikt patriarkalt, alla ska veta sin plats. De rikas fina linnedukar broderas av halvsvältande bondflickor som hålls inlåsta på ett kloster.

Nené är den colombianska konstnären Emma Reyes, på sin tid vän med Frida Kahlo och ­Diego Rivera, alltid i centrum av umgänget men samtidigt i marginalen av de storas krets. Brev från min barndom som nu utkommer på svenska, är en litterär sensation.

Myten om en klassiker som begravs i en låda på vinden för att sedan uppstå från de döda och slå världen med häpnad är i det här fallet verklighet. Reyes skrev brev om sin barndom till en vän. De handlade om uppväxten vid en soptipp i huvudstaden Bogotá, om ständiga flyttar runtom på landsbygden och om klostret dit hon kom efter att ha blivit övergiven på en tågstation.

Reyes är samtida med landsmannen, Nobelpristagaren i litteratur Gabriel García Márquez, som i en intervju sagt att ”mitt arbete beundras för fantasin men sanningen är att det inte finns en enda rad i mina böcker som inte baseras på verkligheten”. Márquez uppmärksammade Reyes brev redan under hennes levnad, men mästarens beröm ledde enbart till att Reyes avbröt sitt skrivande i ilska och förblev tyst i två decennier. Breven upptäcktes efter hennes död och i förordet beskriver bokens engelska översättare Daniel Alarcón den grymma och motsägelsefullt vackra bakgrunden till bokens tillblivelse.

Reyes följer troget sitt inre barn från dess allra första, anmärkningsvärt tidiga och detaljerade minnen. Hon är lojal mot barnet, gissar inte och fyller inte i, låter de gapande hålen vara. Kvinnan som hon växer upp hos har en oklar relation till henne, det verkar som om lilla Nené bara dumpats hos henne och släpas sedan med från den ena katastrofen till den andra. Händelserna beskrivs kärnfullt och är makabert oberäkneliga.

Om magisk realism vore broderi skulle Brev från min barndom vara bak­sidan, där trådarna som löper kors och tvärs blir ett konstverk i egen kraft. Att orka med så mycket verklighet kräver all magi barnet kan uppbåda. Det här är en fantastisk bok i ordets alla betydelser.

ARTIKELN HANDLAR OM