Romaner

Borgerliga drömmar går i Krauss

Jenny Högström imponeras inte av ”Dunkel skog”

avJenny Högström

Foto: TT
Nicole Krauss (född 1974).

”Dunkel skog” är titeln på amerikanska Nicole Krauss fjärde roman, och hänvisar genast sin läsare till Dantes gudomliga komedi: ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring // hade jag i en dunkel skog gått vilse”.

På bokomslaget figurerar en rosa hotellbyggnad i betong: Hilton i Tel Aviv, den gemensamma nämnaren för romanens två parallella historier.

Den ena är berättad i retrospektiv och i tredje person: den åldrade advokaten Jules Epstein, vars föräldrar just har dött, har brutit upp från sitt liv i New York, rest till Israel och är nu försvunnen.

Den andra är berättad i första person, av New York-författaren Nicole, som inte bara lider av skrivkramp utan också av ett äktenskap som tycks vara bortom all räddning.

En natt packar hon på en plötslig ingivelse sin väska och resan till barndomens Tel Aviv är ett faktum.


Det är alltså inte någon medelålderskris utan snarare livskriser i en vidare bemärkelse som drabbat såväl Epstein som Nicole. Det är ett tillstånd som öppnar för förändring. Eller förvandling, för att använda Franz Kafka som i högsta grad hemsöker den här romanen.

I romanens autofiktiva delar, det vill säga de som utgår från Nicole och som ändå bildar ett huvudspår, kommer förvandlingen smygande. Är det i skepnad av den gamle mannen och före detta Mossadagenten som kontaktar henne när hon landat i Tel Aviv, med nya rön om Kafkas öde? Eller rör det sig snarare om en uppluckring av verkligheten, i det här fallet synonym med den fiktion som läsaren har framför ögonen?

”I en berättelse behöver en gestalt alltid ha en anledning till allt hon gör. Också där det inte tycks finnas någon avslöjar intrigens finstämda arkitektur och resonans i ett senare skede att det faktiskt fanns en. Narrativet tål inte formlösheten”, reflekterar ­Nicole.

Hon fortsätter: ”Ju mer jag skrev, desto mer skeptisk blev jag till sådan klokskap och utstuderad skönhet som man kan åstadkomma med berättarteknik”.


Men detta författardilemma utgör också romanens akilleshäl, och det vet Krauss: klokskap och utstuderad skönhet. För ingenting undgår författarens skills, bildning och intelligens. Inte ens när romanfigurernas tillvaro obönhörligen faller sönder. Krisen är existentiell och aldrig ekonomisk. De marginaliserade förblir i marginalen.

För det som inte faller sönder är den välkomponerade, välbeställda och väldigt välskrivna borgerliga roman jag har framför mig.

Alltså – det är elegant, det är förföriskt, det är intressant. Skulle kanske till och med kunna vara gripande. Men i stället får jag krupp av denna idéroman, med sin Austerintrig, judiska mystik och sina Kafkaexegeser. Det är högt, högt, högt – aldrig lågt. Ingen skugga ska för detta falla över Inger Johansson, som förutom att hon missat att Freuds das Unheimliche på svenska heter ”det kusliga”, gjort ett strålande jobb.

Kanske är det den bildade borgerligheten jag avskyr. Kanske är det borgerlig kultur.

I vilket fall läser jag denna roman och kommer ut på andra sidan oförändrad och fullständigt obefläckad.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Tel Aviv

New York

Språk