Romanen som får haverera

Kerstin Strandberg.
BOKRECENSIONER

I Kerstin Strandbergs nya roman tror sig jag-berättaren Anna Milena Brant vid femton års ålder ha funnit lösningen på ondskans problem. I en butik full av silkespapper inpräntade med de mänskliga mönstren huserar en romankonsult iklädd rutiga sportkläder och försedd med en hink flytande förståelse. Det finns också en trädgård, ständigt gästad av kusiner och andra disparata gestalter villiga att lyssna till de många vindlande berättelser som den åldrade Anna bär inom sig eller fått till skänks av andra.

Av dessa udda grundelement bygger Silkespappersmönstret den ram inom vilken en uppsjö av sidohistorier, skrönor och anekdoter kan framträda. Det huvudsakliga spåret är skildringen av den föräldralösa Annas liv och den eld som tidigt börjar brinna i henne och bland annat får henne att bli konstnär. Anna bekänner erfarenheter och livsinsikter för sina trädgårdsgäster, samt fabulerar. Insprängda i hennes livshistoria finns också andra berättelser, som den om den hundraåriga Dagny och hennes sol-och-vårande Mr Boyfriend. Eller den om Riddaren och före detta bergsingenjören. Några av dessa uppslag till miniromaner får hon i uppgift av romankonsulten att förvalta och producera. Och hela tiden flimrar romankaraktärer från Kerstin Strandbergs tidigare böcker förbi, som de många syskonen Haverdalius i Tio syskon i en ömtålig berättelse, och den ’’Anna Brant” som var var huvudperson i Strandbergs förra roman En obeskrivlig människa. Silkespappersmönstret är fjärde och fristående delen i en romansvit där de två ovan nämnda tillsammans med Annemonas gördel finns med.  

Silkespappersmönstret tar på många sätt formen av en allegori över ett romanförfattarskap. Dess metod, och kanske också motiv, ligger i en vägran att välja och försaka i sitt material. Det ger en roman som ständigt avbryter sig för att vika in på nya spår. Under tiden avhandlar den stora ämnen som bland annat rör tillkomsten av litteratur. Förbindelsen mellan erfarenhet och litteratur. Omöjligheten och möjligheten att berätta om sig själv och andra. Litteraturens moral eller brist på moral. Ondskan och godheten. Döden, och att hinna skriva allt det som vill bli skrivet.

Med sin på en gång drivna och förströdda berättarteknik skriver Kerstin Strandberg ett slags medvetet haveri till roman. En misslyckandets romanpoetik. Det är ett ömsint projekt. Och Kerstin Strandbergs prosa är stilistiskt säker. Men det finns bitvis något inåtvänt och privat över romanens allegoriska anslag. Sättet att problematisera berättandet genom metaforerna romankonsulten och trädgårdsberättandet blir också alltför bokstavligt och konventionellt. Därmed reducerande, överslätande. Starkast är

Silkespappersmönstret egentligen i sin skildring av det högst konkret mänskliga. Som i den kärleksfulla beskrivningen av åldrandet, och rädslan för död och smärta.   

Hanna Nordenhök