Från haschtomtar – till piratpartister

Publicerad:
Uppdaterad:

Lustigt nog har dagens digitala nördkultur sina ideologiska rötter i hippierörelsen.

Vid första anblicken verkar det ju ganska orimligt att svartklädda, asociala teknogeeks skulle ha någonting gemensamt med gräsrökande, kaliforniska blomsterbarn, men sambanden är inte bara starka. Piratpartisterna är direkta arvtagare till det tidiga 60-talets amerikanska haschtomtar.

En mängd datapionjärer (Mac­intosh grundare Steve Jobs är väl den mest kända) är gamla ärkehippies, och internetprofeterna har hela tiden burits fram av 60-talets frihetliga, anarkistiska och lätt andliga ideal.

Och när piratrörelsens grundare Rasmus Fleischer nu ger ut sin första bok – Det postdigitala manifestet – är det första gången jag läser en text på svenska där den digitala kulturens ideologiska rötter så tydligt blommar ut.

Boken handlar om musik. Fleischer skriver om hur alla som lyssnar på musik ”delar ansvar” för den. Han hyllar improvisationen och skriver freakade grejer som att basgångar egentligen bara är ”förbränning av fossiliserat solljus”.

Det är oerhört coolt – och riktigt, riktigt flummigt.

Samtidigt är det väldigt sorglig läsning. Fleischers bok tar nämligen sin utgångspunkt i att internets guldår är förbi. De där åren då borgerlighetens smakhierarkier var hotade på allvar, det decennium då någons sorts informationsdemokrati höll på att växa fram ur en total informationsanarki, har tagit slut.

Vi kommer att sakna de där åren så fruktansvärt mycket.

Det är den ena betydelsen av hans nyuppfunna ord ”postdigital”. Den digitala guldåldern är över. Välkommen till en ny era.

Den andra betydelsen är att alla de där digitala filerna som ligger i våra datorer är helt meningslösa innan de omvandlas till något annat. Till exempel blir de musik först efter att de spelas upp i ett hög­talarmembran för en grupp människor.

Fleischer vill slå ett slag för levande musik, för konserten och den kulturella samvaron.

Men som musiklyssnare vägrar jag följa med Rasmus Fleischer när han propagerar för att alla som besöker en musiktillställning ska ingå i någon sorts totalhappening av givande och tagande. Jag är alldeles för förtjust i auktoritär, disciplinerad musik som klär sig i uniform och kräver total underkastelse av lyssnaren. Och för mig låter Fleischers idealkonsert egentligen som en ganska bra beskrivning av en studioinspelning. En form av musikutövande han av någon anledning verkar avsky.

Men det är bara små invändningar mot en i övrigt sinnesutvidgande bok.

Fleischers bok är nämligen en tripp tillbaka till tid då LSD-profeten Ken Kesey och hans gäng The Merry Pranksters åkte runt i en buss och lyssnade på rundgången av ljud som simultant spelades in och upp utanför bussen. En tid då revolt och levande musik var synonyma.

En tid då kulturradikaler älskade ny teknik. Jag hoppas att den är på väg tillbaka.

Martin Aagård

Publicerad: