Publicerad:
Uppdaterad:

Den omöjliga exilen

Av: Ragnar Strömberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Ögonblicksbilder på den konflikträdda Stefan Zweig

Författaren Stefan Zweigs tragiska levnadsöde har på ett vördnadsfullt och exakt sätt tecknats av George Prochnik. Foto: Imagno/Getty images
Författaren Stefan Zweigs tragiska levnadsöde har på ett vördnadsfullt och exakt sätt tecknats av George Prochnik. Foto: Imagno/Getty images

Scenrummet är ett anspråkslöst men komfortabelt hus i den brasilianska staden Petro­polis den 22 februari 1942, bara en månad efter att riktlinjerna för Den Slutgiltiga Lösningen drogs upp i patriciervillan i Wannsee utanför Berlin. I arbetsrummet avslutar den landsflyktige österrik­iske författaren Stefan Zweig novellen Schack. Tillsammans med Thomas Mann var Zweig den tyskspråkiga berättarkonstens största namn.

Det är i detta sista verk den nu slocknade stjärnan Zweig för första gången öppet konfronterar nazismen. Huvudpersonen Dr B är en rojalist som gömmer aristokratins och elitens skatter från den nya regimens tjuvhorder. Likt sin upphovsman är han totalt isolerad och avskuren från det liv och den värld som varit hans.

Det som räddar Dr B från att sugas ned i vansinnets malström är att han stjäl en bok med mästarpartier som han spelar igenom otaliga gånger. När han lärt sig alla drag och varianter klyver han sin själ i två jag, i Vitt och Svart, och spelar mot sig själv, tills han får ett sammanbrott och så småningom försätts på fri fot. Under en kryssning besegrar han den regerande världs­mästaren som begär en returmatch och får revansch och nederlaget befriar Dr B ur psykosens grepp.

Dagen efter att Zweig avslutat sin ­novell spelar han och hans tjugosju år yngre fru Lotte igenom ett mästarparti, tar en ­promenad och begår sedan självmord ­genom att ta en överdos veronal. Nyheten hamnade på löpsedlar och första­sidor över hela världen. Thomas Mann, den antinazistiska exilens galjonsfigur, vilade inte på hanen. Zweigs självmord var en ynkryggs sorti men hans död var en fruktansvärd förlust för den europeiska emigrantkulturen.

Så - varför? Varför blev exilen så outhärdlig, så förlamande för Stefan Zweig, medan Hannah Arendt, Bruno Walter, Claude Levi-Strauss, bröderna Mann, med flera, med flera, upplevde konstnärlig och intellektuell pånyttfödelse? Den frågan är avstampet för George Prochniks Stefan Zweig vid världens ände, med undertiteln Biografi om en exil.

Det ska genast ­sägas att Prochniks berättelse om den diktare vars självbiografi hette Världen av i går är en av de vackraste, mest känsliga och insiktsfulla berättelser om symbios mellan konstnärlig genialitet och personlig skörhet som någonsin skrivits.

I ursäker och självklar svensk språkdräkt av Margareta Eklöf tar Prochnik med oss till en tid som obehagligt mycket liknar vår, där ”En flykting är något nytt och spännande, tio flyktingar är tråkiga och hundra flyktingar är ett hot.” Jämfört med de flesta av dessa, företrädesvis judar, som ­Goebbels kallade ”döingar på permission” var den förmögne eleganten Zweig priviligierad.

Efter Hitlers maktövertagande genom fullmaktslagarna kunde Zweig prov­smaka exilen i London och New York och ända fram till Anschluss fem år senare resa fritt på österrikiskt pass, tillsammans med sin första fru Friderike. Prochnik gör en dygd av att han sitter med ­facit i hand genom att noggrant redovisa ­exakt hur han ­dekonstruerar detta samtidigt storslagna och emblematiskt tragiska levnadsöde.

Han finner ledtrådar såväl i kulturen som i psykologin. Än befinner läsaren sig på Wiens kaféer i sällskap med Freud, ­Joseph Roth, Karl Kraus och hans träto­broder, sionismens grundare Theodor Herzl, än på mottagningar i Nice och New York.

Prochniks ögonblicksbilder av den ­generöse, undanglidande Zweigs sår­bara och komplicerade personlighet är många och stingande pregnanta. En av dessa som stannar i minnet och gör Prochniks biografi - originaltiteln är Den omöjliga exilen - till en så hjärtskärande läsning utspelas i makarna Zweigs hytt på en ­atlantångare. På toalettbordet ligger ett telegram från Lotte till Zweig, det såta par Friderike avslöjat in flagrante. Zweig räcker över telegrammet till Friderike och går ut. I denna ­belevade, hänsyns­fulla gest ser George Prochnik den konflikträdsla som gjorde att Zweig själv var oförmögen att ­hata.

Stefan Zweigs omöjliga exil var ett schack­parti med ödet och ödet avböjer alltid remi.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN