Läskigt förutsägbar

BOKRECENSIONER

Shit gets personal i Stephen Kings första deckare

Stephen King (född 1947), amerikansk bästsäljare. Foto: Shane Leonard

”Bra bok? Som fan. Bra Stephen King-bok? Alla gånger”. Så lyder The Guardians omdöme som Bonniers stolt placerat på baksidan. Ett utlåtande vars enda effekt borde vara att ifrågasätta hur det står till med Guardians litteraturkritik.

De senaste åren har Stephen King smugglats in i finrummen trots att de främsta verken skrevs för över två decennier sedan. Vågar folk först nu erkänna att de alltid gillat King? Oklart, men böckerna blir inte bättre. Tvärtom.

Mr Mercedes beskrivs som hans första renodlade thriller, och det bär emot att återberätta handlingen för ni kan den redan. Tänk på alla förutsägbara deckare, och alla kriminalfilmer som visats på Kanal 5, söndagar klockan åtta. Om det finns en kärna, den mest grundläggande gemensamma nämnaren, så bakas den ihop och ryms i Mr Mercedes. Pensionerad polis (lätt alkoholiserad) mottar plötsligt ledtrådar till brottet han aldrig lyckades lösa som aktiv, och som sedan dess förföljt honom. I det här fallet rör det sig om Mercedesmördaren som körde ihjäl en grupp människor som väntade utanför en arbetsförmedling.

Mördaren, Brady Hartsfield, ges gott om utrymme. Det är alltså inte en fråga om vem han är utan när han ska slå till bästa gång. Vem är han då? En smart, på utsidan normal, socialt övergiven kille med pervers relation till sin mamma, såklart. Gillar att manipulera sina offer, försöker psyka ut huvudpersonen Bill Hodges. Shit gets personal. Yada. Yada. Yada.

På så sätt är det väl en renodlad thriller, med undantaget att den varken är spännande eller läskig. Det mest kittlande är att King övergett sin traditionella form i imperfekt och använder presens i stället.

Liksom i föregående Väckelse har King snöat in på modern teknologi och hur den kan ställa till det i samhället. Boken uppehåller sig vid chattforum, röststyrningar och felande mobiltelefoner. Trots det nutida anslaget, eller kanske tack vare, känns berättelsen nästan rörande förlegad. Det är som om King vill visa hur många timmar han lagt ner på att googla elektroniska bilstölder. Stickspåren är oräkneliga och osannolikt tråkiga. Det är artificiell andning åt en text som inte lever.

Nåja, det är inte det största problemet. Det största problemet är the story of Stephen Kings life, nämligen att han inte orkar bry sig om karaktärerna. Bill Hodges är så skenheligt amerikanskt god att jag börjar hoppas att Brady ska lyckas med sin plan och driva Hodges till självmord. Bifigurerna är sina yttre attribut: Svart, kvinna, snål tant och så vidare. Sen får de agera därefter, och strikt inom mallen de tilldelats.

En författare som gör det bra kan laborera med ytligheter, men här blir det tröttsamt, så tröttsamt. Mr Mercedes är slarvigt översatt från ett språk som redan i sin ursprungliga form var belastat av en torr humor och saknade undertext.

Det här är ett dussinverk från en författare som nöjer sig för enkelt. Många kapitel slutar med att någon somnar. Det är talande.

ARTIKELN HANDLAR OM