Överdos i överklassen

Inga-Lina Lindqvist om boken som lyfter på locket till knarktragedi i familjen Rausing

Foto: TT
Hans Kristian Rausing  och ­hustrun Eva var båda heroin­missbrukare. När Eva dog av en överdos gömde Hans Kristian hennes kropp i hemmet i två månader. I en prövande bok närmar sig Hans Kristians syster Sigrid familjens trauma.
BOKRECENSIONER

Vad innebär ett moraliskt liv? Vem fattar beslut om våra inre gränskontroller? Vem har rätt att bryta sig in i en människa? 

Författaren, antropologen och förläggaren Sigrid Rausing är aktuell med Malström. Boken är ett prövande, subtilt och associationsrikt försök att närma sig ett familjetrauma.

Författarens bror Hans Kristian Rausing blev stoppad av Londonpolisen 9 juli 2012. I hans bil hittades, förutom narkotika, även oöppnad post adresserad till hans hustru Eva

Senare samma dag fann polisen Evas kropp i parets exklusiva bostad. Hon hade tagit en överdos och legat död i två månader.

Nyheten som rörde en av världens rikaste familjer skreks ut i feta rubriker. Den vanmäktiga positionen, punkten där pengarnas makt tog slut triggade i gång fördomar, spekulationer och konspirationsteorier.

Ordet memoar kommer från franskans ”mémoires”, hågkomster. Allt vi upplever brinner ner till minnens aska ögonblickligen för att därefter blandas och stelna i tegelstenar som bygger livsberättelsen. Rausing skriver med tunna streck, känsliga penseldrag och mjuk luft mellan orden – som kontrast till katastrofen som drabbade den av hävd diskreta och förtegna industrisläkten.

Att vara anhörig till missbrukare är en tung erfarenhet som delas av många.

Malström prövar olika metaforer i sitt sökande efter förståelse. En av dem är bortförande, kidnappning, gisslan. Missbrukarens hjärna är kidnappad av drogerna. De anhöriga är gisslan hos beroendet. Berättarjaget fantiserar om att kidnappa brodern och låsa in honom för att rädda honom.

Fantasierna kopplas till förmögna familjers verklighet, till riskbedömningar av faktiska kidnappningar och utpressningar. Men drömmarna är också tabubelagda och skamfyllda. Malström vågar kliva långt ner i psykets källare. Familjens privata trauma trycks upp av en lavaström och rinner ut i nationens gemensamma när Eva mejlväxlar med en svensk privatspanare och anklagar syskonens far Hans Rausing för att ligga bakom mordet på Olof Palme.

De moraliserande gränserna som annars dras upp av arbetslivets krav och ekonomisk stress måste den välbeställde skapa själv.

Malström handlar delvis om att reda ut bakomliggande orsaken till anklagelserna.

Att födas in i ett liv helt utan ekonomiska begränsningar är inte enkelt. De moraliserande gränserna som annars dras upp av arbetslivets krav och ekonomisk stress måste den välbeställde skapa själv. Det är ett hårt jobb och alla lyckas inte med det.

Arbetsmoral, intellektuell strävan och ansvarstagande präglar berättarjagets livsval. Men där samhällets mandat är försvagat ökar pressen på individen. Missbruket, en sjukdom som drabbar urskillningslöst, kan rent av bli svårare att bära. Missbrukaren har obegränsat med pengar att köpa knark för och kan isolera sig i ett stort hus med anställda som följer instruktioner. Men han eller hon får också tillgång till behandling utan köer och myndigheter som prövar rätt till bistånd.

Den ryske författaren och filosofen Leo Tolstoj talade om den flytande människan. Hon blir till i livets mörkrum, hennes karaktärsdrag formas i verklighetens framkallningsvätska. Ansvar betyder att kunna svara an på det som kommer en till mötes i nuet.

Under ett slumpmässigt möte på en strand i indiska Goa blir brodern bjuden på heroin. Han svarar an genom att ta emot heroinet. Familjen svarar an på sonens och broderns missbruk med vädjanden, interventioner och ingripanden, med sökandet efter alternativ.

Hans Kristian och Eva Rausing träffades på ett behandlingshem och fick sju friska år tillsammans. De tog återfall på millennieskiftets nyårsnatt och drogs allt längre ner i beroendet. Författaren noterar att makarna slutade gå på tolvstegsmöten före återfallet och i stället donerade pengar till missbruksprojekt. Hon tolkar det som ett sätt att distansera sig.

Här tänker jag att rikedom och medfödda privilegier kan öka risken att misslyckas med just tolvstegsmodellen som uppmanar missbrukaren att erkänna sig maktlös och inordna sig bland sina likar. Formeln hos den som inte står ut med programmet brukar låta just så här: ”Jag kände igen mig i alla, men slutade gå dit därför att jag inte hade något gemensamt med dem.”

När socialtjänsten i England överväger att placera makarnas fyra barn tar familjen ansvar genom att inleda en vårdnadsprocess och låta barnen flytta till fastern Sigrid.

När Hans Kristians och Evas raseri drar fram som en orkan och när skammen får dem att sluta hälsa på barnen återstår enbart rättshaveristens sista utpost – Palmemordet.

Sigrid och hennes man tvingas driva processen på egen hand. Jag tänker att i Sverige skulle de inte ha lämnats ensamma. Vårt välfärdssystem är auktoritativt beskyddande i sina bästa stunder. Socialtjänsten skulle stå i rätten, ta emot tyngden av föräldrarnas känslor och försöka tvinga dem att träffa sina barn. När Hans Kristians och Evas raseri drar fram som en orkan och när skammen får dem att sluta hälsa på barnen återstår enbart rättshaveristens sista utpost – Palmemordet.

Evas tragiska död stillar malströmmen. Hans Kristian tillfrisknar och några korta kapitel i boken beskriver återgången till det normala. Tonen skiftar från rättfram till reserverad.

Jag lämnar boken med en dubbel känsla av sorg och klarhet. 

Varje anhörig ställer sig frågan om man borde ha gjort något annat – bättre, snabbare, annorlunda. Svar finns inte att få. Ansvar är det enda vi har.

ARTIKELN HANDLAR OM