Upptakter till uppror

Petter Lindgren läser en lovande och suggestiv debutroman

Foto: Magnus Liam Karlsson
Balsam Karam (född 1983), bibliotekarie och debu­terande romanförfattare.
BOKRECENSIONER

Balsam Karam, till vardags bibliotekarie på Rinkeby bibliotek, debuterar med en drömsk roman som får mig tänka på Ray Bradburys noveller i Invasion på mars från 1950 (Martian Chronicles). I Händelsehorisonten finns flera av ingredienserna, den allt genomträngande sanden och vinden, en tynande människospillra som lämnats att långsamt nötas ner eller in i landskapet.

Också Sara R Acedos rödtonade omslag bidrar till stämningen i Karams bok, liksom närvaron av en döende sol, ett svart hål vars gravitation intressant nog återspeglas i berättelsens form. Det debutanten presenterar skulle mycket väl kunna beskrivas som en räcka aldrig förverkligade upptakter, eller som en oändlig inbromsning mot det ögonblick (eller den händelsehorisont) då huvudpersonen, tonårsflickan Milde, står i begrepp att starta det uppror som är romanens motor.


Det svarta hålet, ”Massan” kallat, låter sig också läsas som en högst jordisk bild av av den nyliberala kapitalismen och den rättslöshet som följer i dess spår. För Milde och hennes mor, vilka i likhet med andra obehövliga olönsamma mödrar och barn deporterats ut ur ”Staden” till något som liknar ett flyktingläger, ”Utkanterna”, blir en utsiktslös resning, eller ”utandning” som Karam skriver, till sist det enda som återstår:

”Senare då upproret planerades skulle Utkanternas mödrar och barn bära bort det de hade i hemmen och lyfta på plåtgolven. De skulle gräva så djupt de kunde innan de nådde bergsmarken och fylla först den ena gropen med bensindunkar och sedan den andra gropen med krut.”


”Händelsehorisonten” är otvivelaktigt en berättelse som färdats många varv kring solen innan den lagt sig tillrätta i sin slutgiltiga form. Här och där anas resterna av en diktsamling medan annat, som när några astronomer utlägger sig kring det svarta hålets natur, skulle kunna fungera som ett hörspel för radio.

Romanen tycks i alla händelser ha mått bra av sin resa. Karam riskerar ibland att bli monoton i stället för suggestiv, men hon skriver oavlåtligt mjukt och med en stilistisk konsekvens som inte bara är lovande utan djupt imponerande. Enda stolpskottet härvidlag är förekomsten av det i sammanhanget väl mellanmjölkiga ordet ”låntagare”, något som förmodligen får skyllas på författarens yrkesval.

ARTIKELN HANDLAR OM