Norén i nytt ljus

avClaes Wahlin

BOKRECENSIONER

Dramatikern en skrivande kameleont i rättvisans tjänst

Foto: Scanpix
med texten som vapen Dramatikern och författaren Lars Norén (född 1944) analyseras i en ny bok.
Ulf Olsson är ­professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

De två uppsättningar av Lars Norén som just nu spelas i Stockholm, Som löven i Vallombrosa och Demoner, har av recensionerna att döma tagit fasta på underhållningsvärdet; de kvicka replikerna och igenkänningsfaktorerna. Svenska uppsättningar av Noréns dramatik avviker sällan, om någonsin, från den förhärskande naturalismen. Mottagandet av En dramatikers dagbok präglades av samtidens, inte minst mediernas, intresse för det dokumentära, givetvis extra löpsedelsvänligt då många försökte göra Norén medskyldig till både högerextremism och mord i samband med Sju tre och dådet i Malexander.

Varken Noréns dramatik eller dagbok låter sig friktionsfritt anpassas till de för dagen rådande genrekraven. Pjäserna, såväl de borgerliga familjedramerna som de senare som rör sig bland de av samhället avvisade, är fyllda av icke-realistiska, emellanåt fantastiska inskott.

Språkmaskinen är titeln på Ulf Olssons bok där Noréns författarskap betraktas från ett annat håll, i princip motsatt det som inte minst recensioner närmast undantagslöst väljer. Olsson vill se några av Noréns texter i ljuset av olika maktteorier, framför allt Foucaults, vilket innebär att det i författarskapet finns en radikal och närmast envis kritik av det moderna samhället. Kapitalismen, varuekonomin och kontrollsamhället, fascismen, ja, alla de maktordningar som styr och tränger in i individen så att denne blir en del av samhällets kontroll­apparat, ett (ofri?)villigt offer, är föremål för kritik genom olika textuella strategier.

Olsson menar att såväl poesin, dramatiken som En dramatikers dagbok inte i första hand beskriver sakernas tillstånd, utan visar det genom att i egenskap av litteratur också ingå i maktordningen. I diktsamlingen Inledning nr:2 till schizz samlas bokstäverna typografisk i oläsliga kluster, de kan läsas som bilder och, framför allt, ett slags språkmaskin som slår ut den verbala förståelsen. ”Bogersgungor im memorian” låter texten göra det som det nazistiska tortyrredskapet (Bogersgungan) utförde i koncentrationslägren, misshandla och låta sig misshandlas.

Också i dramatiken härskar språket, minns alla de scener där den språkliga ordningen och den rätta smaken med varierande framgång ska återställas, oftast av en förälder gentemot ett barn. Men dramatiken väljer också att förevisa andra maktordningar, som övervakningen, såväl den som publiken i salongen illustrerar (och realiserar), som i pjäserna själva. Häri ligger en kritik, en dramatisk uppmaning att uppmärksamma inte bara vår ofrihet, utan hur denna så lätt kan slå över i, ja, redan nu rent av utgöra, ett slags fascism.

En dramatikers dagbok skiljer sig, menar Olsson, från andra dagböcker genom att inte uteslutande beskriva den verksamhet som sker utanför dagboksskrivandet, utan i stället vara det arbete den beskriver. Med rötter i antiken – och, vill jag tillägga, det  medel­tida Italiens mercantesca, ett slags ekonomiska dagböcker – så i stället för att framhäva sig själv, utplånar Norén sig själv som enhetligt subjekt i dagboken.

Han gör sig öppen för nya språk, nya identiteter; fascismens raka motsats. En skrivande kameleont i humanismens och rättvisans tjänst.