Hos Agota Kristof får mördarna förlåtelse

”Analfabeten” är en bruksanvisning till hennes författarskap

Agota Kristof (1935–2011) romandebuterade efter femtio med trilogin ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen” som blev en världssuccé.
Agota Kristof (1935–2011) romandebuterade efter femtio med trilogin ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen” som blev en världssuccé.

Livet är aldrig en berättelse utom när vi tvingar livet till det.

Analfabeten av ungersk-schweiziska Agota Kristof är en försvinnande tunn roman på några tiotals sidor. Elva korta berättelser bildar en biografi. ”Jag läser” lyder den första meningen. Den sista: ”En analfabets utmaning”.

Kristof föddes 1935 i Ungern, hennes öde och författarskap är tätt sammanbundna med Centraleuropas moderna historia som underkastades imperiernas kontinentaldrift. Mellan 1920 och 1941 flöt Ungerns gränser fram och tillbaka som vatten. Analfabeten nämner inte skeenden med namn men jordskorpans ryckiga rörelser slår igenom i romanens karga språk. Allt som är viktigt behöver hinna sägas.


Redan som litet barn läser Agota all text i sin väg. Bokstäver utgör en oemotståndlig lockelse, förvandlas till en besatthet som vuxenvärlden förgäves försöker bryta. Skriften är både trygghet och våld. Barnen tvingas lära sig ryska, förbjuds lära sig andra språk. Efter revolten i Ungern 1956 flyr den unga Agota med sin man och deras lilla barn och hamnar i franskspråkiga Schweiz.

Kristof beskriver tomheten i flyktingens tillvaro, ”en öken vi måste genomkorsa för att nå det mål som kallas ’integration’ och ’assimilering’.” Hon lär sig tala franska, men lyckas inte avkoda skriften med dess krångliga icke-fonetiska stavning vilket förvandlar henne till just en analfabet.

Flyktingsviten är fantastisk. Jag föreställer mig jaget som en löpare. Med ordens fackla i handen springer hon barfota med spruckna hälar och liksom knuffar i gång jordklotet. Hoppar från isflak till isflak, genomkorsar till slut öknen. Marianne Tufvessons översättning följer originalet tätt och röjer vägen rakt in i läsaren.


Då jag själv skriver på ett språk som inte är mitt modersmål känner jag igen processerna i Analfabeten. Kan du inte tillräckligt många ord behöver du sätta ihop de du kan. Man skapar stil i pur förskräckelse inför bisatserna. Ordböckerna är nära till hands i ständig jakt på synonymer i rätt valör.

Agota Kristof romandebuterade efter fyllda femtio med trilogin Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen som blev en världssuccé. Berättelsen om tvillingarna Claus och Lucas är redan en klassiker.

Jag tänker att Kristof skattskriver alla sina karaktärer i en värld av ständigt pågående förbrytelse. De dödar av rädsla, av svartsjuka, av rättvisa, av medkänsla, av vanmakt. Men mot bakgrund av den samtidigt pågående massutrotningen av människor genom krig, förföljelser och folkmord blir romanfigurernas illdåd snarare en etisk uppfordran då de begås av djupt personliga och paradoxalt förlåtliga motiv.

Som bruksanvisning till Kristofs författarskap håller Analfabeten det poetiska måttet i bokstavlig mening. Livet tvingas in i kort ofrihet för att forma berättelsen. Och släpps loss igen.

Publisert:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.