Vibrerande vandring

Merethe Lindström skriver hudnära om tandvärk, sår och törst

avAnneli Jordahl

1 av 2 | Foto: Johannes Jansson
”Några scener är bland det starkaste jag läst om övergivna barns utsatthet”, skriver Anneli Jordahl om norska Merethe Lindströms nya roman.

Norska Merethe Lindström är mästare på att skriva fram stillhet och tystnader. Korta scener laddas av obehagliga stämningar och en känsla av annalkande katastrof. För familjeskildringen Dagar i tystnadens historia tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris 2012. Förra boken Ur vinter­arkivet är autofiktiv, om författartillvaron med en man som är drogberoende och lider av psykisk sjukdom. 

Nya romanen Nord är i högsta grad samtids­typisk. Krigsstämning, flyktingar och hemlöshet är teman i var och varannan roman som skrivs just nu. Förmodligen är det svårt för en konstnär att undvika vår tids trauman. 

En 17-årig utmärglad pojke vandrar längs byvägar på tyska landsbygden. Han är på väg norrut, ”hem”, och plågas av svåra minnen från ett fångläger. ­Kriget, kanske andra världskriget, befinner sig i ett slutskede. Soldaterna som dyker upp ska föreställa befriare men de skändar och plundrar. 

Lindström söker ett språk för ”medvetandets utmarker”, nämligen vad svält och utmattning gör med verklighetsuppfattningen. Därmed är också läsaren på osäker mark. Vad är verkliga minnen och vad är synvillor? 

Är pojken som slår följe efter vägen ett sällskap som berättarjaget skapat ur fantasin? Vem är änkan Aneska som dyker upp i drömmar och minnen? Hon tog hand om den hemlöse tonårspojken och döpte honom efter sin döde make. Är hon en väl­görare eller enbart förtryckare?

I återblickar får läsaren följa att en utblottad människa på flykt kan bli användbar, som en ny dräng eller en räddning från barnlöshet. 

Hela romanen utgör en vandring, ett sökande efter föda och tillfälliga övernattningar i ödelagda hem och skjul.  En Cormac McCarthys Vägen för minimalister. ­Under färden tar pojken hand om en övergiven ettårig flicka, bär henne på sina axlar. Efter ett tag visar det sig att pojken inte är den han utger sig för att vara. Vissa kroppar som är utsatta för begär och våld måste maskeras. 

Den lidande kroppen lyfts fram, som hos Birgitta Trotzig

Allt är hudnära: tandvärk, sår, törst. Språket är tätt och repetitivt. Berättarjagets ”missbildning”, de halvt utväxta vingarna på ryggen visar på den kristna mystik och symbolik som berättelsen är laddad av. 

Merethe Lindström är anslående skicklig, några scener är bland det starkaste jag läst om övergivna barns utsatthet. Barnen har förvisso varandra där på vägen, de slipper att ensamma möta de döda, som de tror lever kvar som vålnader. Räddningen från total isolering är att försöka se sig själv i den andre. 

Men i övrigt, i denna pikaresk, är allt mörker, förblir mörker. 

Nord är en berättelse att ge sig till tåls med, långsamt sjunka in i samma dröjande andning. Läsaren blir ett med dem som vandrar.
Allt är vib­rerande känsligt utfört. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Roman

Litteratur

Böcker