En fenomenal skildrare av köttets lust

Anneli Jordahl läser en litterär prestation full av uppfinningsrik ordglädje

1 av 2 | Foto: Ofer Amir
Språkligt påminner Katja Kettus ”Nattfjäril” om Rosa Liksoms ”Kupé nr 6” skriver Anneli Jordahl.

avAnneli Jordahl

BOKRECENSIONER

Femtonåriga Irga förälskar sig i en ryss och flyr år 1937 över finska gränsen till den naziflirtande faderns fiendeland, Sovjet. Tungan är avskuren efter att folkmobben bestraffat ”rysshoran”. Men hoppet om ett liv i ”arbetarnas paradis” tillsammans med ryssen och barnet i magen grusas snabbt. Misstänkt för spioneri skickas hon till Gulag. Minst 25 år i fångläger väntar henne. 

Av Katja Kettus sex verk är Nattfjärilen det andra som översätts till svenska. Den första, Barnmorskan, handlade om ett nazistiskt fångläger i andra världskrigets slutskede. Även den gestaltade krigshistoria i ett drama om sex och makt. Nya romanen rör sig i mer outforskade historiska marker. Stalins slavläger är betydligt färre i fiktionen än Hitlers koncentrationsläger. Gemensamt för dem är att svälten och slavarbetet gör människan till djur.  

Kettu är en fenomenal skildrare av köttets lust. Kvinnornas sexualitet är inget mindre än en ”pulserande sjö av lava” under kjolen och den explosiva vulkanen kan styra romanfigurerna rakt in i armarna på förgöraren. När Kettu skriver om sex som maktförtryck blir det djupt obehagligt. Ungefär som Görings orgier i Carl-Henning Wijkmarks roman Jägarna på Karinhall. När åtrån där­emot är passionerad drar skildringen åt mytologi, jordad i myllan och med stjärnorna överblickande den gudomliga akten.  

Det skulle kunna bli parodiskt när utmärglade gruv­arbetare i Vorkuta läger frustar av sexualitet. Det blir det inte, på grund av författarens uppfinningsrika ordglädje som översättaren Janina Orlov snillrikt fångar.  Här blir sex en kraft för överlevnad.

Nya romanen handlar förvisso mer om kärlek och vänskap. Det låter kanske banalt, men lättviktig är det sista Kettu är. Snarare är den här historiska skildringen – som spänner mellan sent 30-tal fram till vår tids antidemokratiska ideologier – en litterär prestation. Romanen är till märgen laddad av nordisk mytologi och naturmagi hos minoriteter i det ryska väldet. För det finsk-ugriska marifolket gäller det att hålla sig väl med Vindanden och mörkermaktens gud, Keremet Ljusöga.

Spänningsromanens kortlek är så raffinerat blandad att läsaren tvingas ha hjärnan på skaft. Dåtid speglas i en samtid när en ung journalist besöker en by några mil från staden Josjkar-Ola. Hennes pappa, etnografen, har just mördats. Vem är den åldrade kvinnan hon uppmanats att söka upp? Hemligheter och lögner med rötter i 1900-­talets blodiga finsk-ryska historia blottläggs. Den som frågar om byns massgrav kan råka illa ut. 

Denna trevande vänskap mellan två kvinnor påminner tematiskt om Sofi Oksanens Utrensning, men språkligt är Nattfjärilen mer besläktad med Rosa Liksoms Kupé nr 6. Hur jag än söker beskrivande ord hamnar jag i klichéer kring finsk prosa: köttigt poetisk, naturbesjälad och galghumoristisk.  

Äntligen en frist från blodfattiga skilsmässor och bleka otroheter i välmående medelklassfamiljer. Så här ser riktig litteratur ut! Folk lider, njuter och älskar på riktigt. 

ARTIKELN HANDLAR OM