Fyrkantigt om kärlek – och hat
Relationsdramaturgin i Jörgen Gassilewskis nya samling, Kärleksdikter är en Hollywood-version av den som återfinns i verkligheten. Det börjar i kärlek, tar vägen via komplikationer, och slutar ofrånkomligen i kärlek.
På sextiofyra fyrkanter, alla 4,1 gånger 3,8 kvadratcentimeter stora närstuderar Gassilewski romantikens nötta och kantstötta språk. Fyrkanterna inleds och avslutas med den berömda frasen ”jag älskar dig”, ungefär på mitten finns motsatsen, den lika berömda frasen jag hatar dig.
Däremellan utspelar sig dikternas tioradiga passionsdrama:
”Jag älskar dig. Jag vill se dig / le. Jag vill höra dig skratta. / Jag vill uppleva din kärlek. / Om du ler, ler jag. Om du / skrattar, skrattar jag. Jag / hatar dig. Om ditt huvud / satt på ett får, så vore köttet / oätligt. Jag hatar dig för att / du tror att jag är upphovet till / alla problem. Jag älskar dig. ”
Ord och fraser går igen överallt. Ofta låter det patetiskt, ibland desperat, och ibland likt något man faktiskt skulle säga till någon man älskar. Längst ner på sidan löper en parallell text som börjar med några strofer av Friedrich Hölderlin, den tyska romantikens främsta fanbärare.
Texternas ärende glider mig hela tiden ur händerna. Vad är det egentligen tänkt att jag ska göra av dessa fyrkanter? De är vare sig särskilt oroväckande, arkaistiska, svindelframkallande, angelägna, blomstrande eller något annat som poesi brukar sträva efter att vara. De strävar just heller inte efter att vara något av detta. Ändå förstår jag att de har något på hjärtat, något jag inte riktigt lyckas utröna. Bitvis vill de vara roliga, vissa kombinationer av desperation och patetik liknar till exempel Ulf Karls Olov Nilssons humor när den är som träffsäkrast.
Men på det stora hela kräver Gassilewskis diktsamling så mycket intellektualiserande för att bli intressant, att jag efter några led tappar relationen till läsupplevelsen.
Jag undrar om texterna sätter något på spel, eller om de nöjer sig med att ta enkla estetiska vägar. Och ifall det är texter som menar att litteraturen inte behöver sätta något på spel för att vara intressant, vad menar de då att litteraturen ska göra?
På tjugo insprängda sidor finns också ett helt annat slags dikt, där enskilda ord och stavelser får bre ut sig över pappret, med stora avstånd emellan. Dem njuter jag av att läsa långsamt, på samma sätt som jag läser den följsamma lingvistiska tangon i Marie Silkebergs 23:23.
Där är språket kristalliskt och ekande, fyllt till bristningsgränsen med angelägenhet, död och materia.
Athena Farrokhzad
