Kriminellt bra roman

BOKRECENSIONER

Lars Anderssons deckarepos ”De våra” kan bli en klassiker

Foto: mästerdetektiven Den verklige och legendariske kriminologen Harry Söderman (1902–1956) dyker upp som polischef i Lars Anderssons ”De våra”.
Foto: Lars Anderssons (född 1954) nya roman kretsar kring en mordutredning 1944.

Mot slutet av Lars Anderssons roman De våra tänker huvudpersonen Leonard Ringer: ”Det skulle aldrig gå att begripa att vad alla människor genomlevt rymdes i en och samma värld.” Men en romanförfattare måste ändå försöka bygga en värld där så många som möjligt blir begripliga, om inte alltid för sig själva så åtminstone för läsaren.

Boken är mångskiktad, och dess historier skymmer ofta varandra på ett mycket intressant vis. I mitten finns ett brott med många innebörder – erotiska, ideologiska, klassmässiga. En ung kvinna hittas mördad på gränsen mellan Norge och Sverige våren 1944. Utredningen visar upp den tidens tilltro till fingeravtryck, dyrkar, specialkameror och fantombilder – som kanske föreställer något helt annat än vad man tror. Leonard Ringers chef heter Harry Söderman, en legendarisk verklig polis och forensiker som Leif GW Persson gärna hyllar i tv.

Sherlock Holmes har helt enkelt blivit biträdande överkonstapel. Leonard Ringer har fotografiskt minne och en hårt arbetande hjärna. Han intresserar sig på ett kvalificerat sätt för musik och har en mentalsjuk halvsyster som måste räddas från en ny behandlingsmetod som kallas lobotomi. Han passar således väl in också i dagens deckargenre, men han har ett djup som hittepå-poliser sällan utrustas med.

Runt utredningen utbreder sig ett mycket detaljrikt skildrat Karlstad under ett par vårmånader 1944. Det är ett stadsporträtt av rang. Läsaren måste skärpa sin uppmärksamhet till det yttersta för att kunna följa spelet mellan förgrund och bakgrund. Det lönar sig att leta upp en del namn på nätet. Ringers flitiga tidningsläsande gäller inte bara krigshändelserna utan koncentreras alltmer till hans hemsocken Östmark.

Han har länge varit på väg bort från sin tattarsläkt. Nu pågår den stora tattarinventeringen, och vart den är tänkt att leda vet ingen. Mot utplåningen eller mot folkhemmet? Här verkar romanen hoppas att de utstötta kanske långsamt kommer att integreras, bli ”de våra”. Läsaren får till och med besöka Rasbiologiska institutet i Uppsala där Herman Lundborgs efterträdare visar sig vara en förhållandevis vettig karl.

Värre är det ute i Europa. Kanske har något gått ohjälpligt sönder i de stora sammanhangen medan man i det lilla fortfarande kan hoppas på enkelt funtad godhet och sammanhållning. Sverige är fullt av flyktingar (till stor nytta för nationen enligt socialminister Gustav Möller). Norge är aldrig långt borta. Också Lettland spelar en väsentlig roll i boken. På båda håll möter vi ett slags esoterisk nationalism som gränsar mot nazismen. En av de mer fascinerande figurerna blir Arvids Jepe, lettisk partisan som senare kommer att hängas för ett planerat attentat mot Himmler.

Ytterst, som ett slags rundhorisont kring berättelsen, finns ett svagt men märkbart mytiskt sken. Ett par kvinnogestalter uppträder som antika sibyllor. Den gammalengelska texten till Händels Messias ger en kristen klangbotten. Och bokens vackraste parti är en märklig scen vid en bäck i strandskogen på Kurland. Den liknar ett gammalt frikyrkodop i strömmande vatten, och den anknyter till liknande innebördsrika scener i Lars Anderssons författarskap.

Det är ett mästarprov att hålla ihop allt detta i en berättelse som aldrig känns disträ eller konstruerad, som alltid viker av i oväntade riktningar men ändå håller fast vid sin logik. Idéer och människor blir synliga från många olika håll. Här finns inga fasta sanningar att hämta, inga ledarartiklar, inga plakat. Berättelsen förbehåller sig rätten att tänka själv. Den försöker gripa om livet i dess förfärliga fullhet. Vi möter ett land som börjar andas ut, som möjligen har klarat sig och börjat läka. Men runt om – och inkapslat – finns sånt som aldrig slutar blöda.

Det är inte så ofta man läser något som omsider kanske kommer att kallas mästerverk och klassiker.

ARTIKELN HANDLAR OM