400 år av drömmar

Av: Po Tidholm

Publicerad:

Po Tidholm läser ett ambitiöst försök att fånga svenskarnas roll i USA

1 av 2
Erik Janssons anhängare odlade ny mark i Illinois och avbildades av konstnären Olof Krans.

Sveriges förhållande till kolonialismen är i någon mån oproblematisk. Den ägnade sig andra åt, på annat håll och vi behöver helt enkelt inte tänka på den så mycket. Inte heller postkolonial teoribildning, som dominerade den akademiska världen under många år, fick något vidare genomslag här. Amerikanerna omfamnade Edward Saids Orientalism medan vi glatt fortsatte med exotiseringen av samerna. Egentligen är det först med den parlamentariska rasismens intåg vi vaknat. Nu pratar vi pickaninny, lakritsglass och nationell identitet.

Kanske har det att göra med att vi var så misslyckade även som kolonisatörer. De få försök vi genomförde var fiaskon.

Under stormaktsåren på 1600-talet var kolonier det man tryfferade sina riken med, men de var också lönsamma. Genom att förslava urbefolkningar, skatta kolonierna på råvaror och ädla metaller, skapade man tillväxt i barockens Europa. Sverige ville givetvis inte vara sämre. Helt uppenbart fanns det både konkurrens och grupptryck. Tåget ansågs ha gått när det gällde Afrika, men rykten gjorde gällande att Nordamerika var stort och att bra land fanns att tillgå. Indianerna gick ju att maka på.

Med drömmen om att kolonisera Nordamerika föddes Sveriges besatthet av USA, landet vi utvandrat till, speglat oss i, älskat och föraktat i snart fyrahundra år. Den nya världen är första delen i en mycket ambitiös satsning från författaren, journalisten och utrikeskorrespondenten Lennart Pehrson. I tre tjocka böcker ska Pehrson berätta Amerikas historia, följa utvandrarna och invandrarna och deras förhållande till det land de var med och byggde. Han börjar med stormaktsepoken.

Den storvulne Gustav II Adolf var framgångsrik i sina fälttåg kring Östersjön, men hans ambitioner var större än så. Han ville se Sverige som en bas i ett världsherravälde. Kolonialismen har egentligen alltid sett likartad ut. Till exempel har praktiken ofta varit outsourcad till fristående entreprenörer. Sveriges intresse av att kolonisera Amerika väcktes alltså föga förvånande av en handelsman – holländaren Willem Usselinx.

Efter att ha sålt in konceptet utfärdade den svenska kungen ett privilegiebrev som gav Usselinx rätten att ta upp och handla i ett främmande territorium under svensk flagg. Redan då hade det etablerats en typ av praxis för kolonisationen; handelsbolag agerade med långtgående befogenheter å staters vägnar. De fick monopol på handel, fick styra och utöka landområden och bygga upp en egen ordningsmakt. I händelse av kris kom landets militär till hjälp.

Den lilla kolonin Nya Sverige, ett mindre landområde vid Delawareflodens mynning, blev ett fiasko och överlevde bara i sjutton år. Intresset och uppslutningen från kapital och militär hemifrån var inte stort nog och konflikterna med de lokala indianerna tog på krafterna. 1655 togs kolonin över av Nederländerna.

Ironiskt nog bidrog detta nederlag till att kronan satsade på inhemsk kolonisation istället för att kompensera för förlusten. Erfarenheterna kom väl till pass när Axel Oxenstierna och Carl Bonde utropade Norrland till landets Sveriges ”Wästindien” och började drömma om silvergruvor och saffransodlingar på fjällsluttningarna.

Efter denna episod är den svenska närvaron i Amerikansk historia länge rätt blygsam, men Lennart Pehrson berättar den ändå – ibland lite omständligt – och lyfter gärna fram de svenskar som trots allt fanns med på ett hörn. Även om det skulle dröja ändå till 1800-talets mitt innan det stora emigrantvågen rullade i väg så skedde det en långsam påfyllning.

Pehrson har onekligen hittat öden som illustrerar viktiga skeenden i USA:s historia, som när amerikasvenskar debatterade slaveriet i den svenskspråkiga tidningen Hemlandet 1855 och företrädaren för de svenska slavägarna försvarar hanteringen med argumentet att de svarta minsann behandlas bättre än de arbetande klasserna hemma i Sverige: ”Wåra landsmän skrifwa till oss från Norden, och de äro wärre behandlade, och de lida stundom mera än våra slafwar göra här”.

De tidiga svenska invandrarna var inte många, men hade ofta ett eget driv, de var religiösa fanatiker, liberaler och innovatörer. De flydde inte undan svält, de flydde för att de kunde. Först när kungen lyft bort tvånget på tillstånd för att få emigrera drog det omfattande lämmeltåget i gång och var femte svensk lämnade hemlandet. Nästa bok ska handla om Chicago, som år 1900 var Sveriges andra största stad och i dag har drygt fyra miljoner invånare med svensk härkomst.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.