Falkenland lockar med plastpenisar i paradiset

Av: Pia Bergström

Publicerad:

Allmänmänskligt om åldrande kärlekstörst i nya romanen Spjärna mot udden

Christine Falkenland.
Foto: FOTOGRAF KRISTIN LIDELL FOTOGRAF
Christine Falkenland.

En medelålders kvinna vill ha ut mer av livet, mer njutning, värme, en sista intensiv förälskelse. Hon bryter upp från sitt döda äktenskap, tar tonårssonen med sig och flyttar till Costa del Sol.

Sonen börjar snart trivas, badar, festar och spelar tennis med rikemansbarnen i Svenska skolan, medan kvinnan, poet med ett sinande stipendium, känner sig alltmer obekväm och ensam. Hon sminkar sig och klär sig utmanande sexigt, går ut och dricker och gör sig tillgänglig men möter ingen som ser henne som hon verkligen är.

Det låter banalt och det är det nog, i meningen allmänmänskligt. Kvinnans sorg över kroppens åldrande och hennes längtan efter livsberusning och kärlek står väl ingen över. Men att läsa Christine Falkenland är också att gå obekanta stigar, in i förvirring, aningar och egna djupa raviner. Med ett högstämt men stillsamt allvarligt poetiskt språk utmanas patetiken i kvinnans behov.

De klassiska kvinnliga knepen att locka till sig männens blickar - röda läppar, höga klackar, blonda hårförlängningar - får något mystiskt och tvångsmässigt över sig. Jaget, Eva tar på sig “horaktighetens mantel” för att bli en sann kvinna, och på det “smutsiga” sättet eftertraktad och älskansvärd. Och få den bekräftelse som hennes mamma förnekat henne genom att inte älska sin dotter och inte ens amma henne.

Den kallhjärtade modern och hennes stängda dörr (och bristen på bröstmjölk) går igen i flera av Falkenlands romaner som ofta handlar om skamfylld och olycklig kärlek, melankoli och besatthet. Otillåtna känslor och begär plågar hennes kvinnliga jag, gärna boende på karga och regniga västkustöar.

Tematiken, den dödsdömda åtrån och den pretentiösa tonen gör att jag tänker på Marguerite Duras, hennes dunkla kompromisslöshet och “galna” depressiva kvinnor.

Och även om jag fann Falkenlands första romaner alltför melodramatiska är hon numera en mycket skicklig författare. Sfinx som kom 2011 var en fullträff. Här tog hon också in ett samhälleligt perspektiv när hon skildrade den förnuftblockerande bittra avunden hos en fattig ensam mamma vars ungdomskärlek gift upp sig ungt och rikt.

I Spjärna mot udden handlar det återigen om att söka omöjlig kärlek över normgränserna. Det är snyggt skrivet och laddat. Men att kärleksobjekten som jaget Eva dras till är transvestiter, med bundna bröst och plastpenisar, gör det hela lite - överkryddat. Det hade räckt så bra med de fina iakttagelserna av Evas eget resignerade främlingskap i solparadiset.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.