Flickig historia av Kristina Lindström

avAlice Kassius Eggers

Aktuell med tredje boken om flickornas historia

Illustration av Lina Bodén i Kristina Lindströms ”Flickornas historia - världen”.
Kristina Lindström. Foto: M L Karlsson

Kristina Lindströms Flickornas historia - världen kommer som en ofrivillig replik på Dagens Nyheters undersökning av hur det står till med historieskrivningen i skolan. Enligt den utgör kvinnor i genomsnitt 13 procent av de namngivna personerna i skolans vanligaste historieböcker (vilka alla verkar skrivna av folk med namn som Bengt, Hans, Göran och Lars).

Det får en onekligen att fundera över vad historia är och hur framtida beskrivningar av vår samtid också kommer inkludera hur vi förtäljer historien, historien är alltså också berättelsen om historien.

I en polariserad tid är det dock troligare att det enorma inflytandet från Bengt & co ovan kommer ignoreras i berättelsen om hur genusmaffian styrde Sverige, och vill man ha belägg för det är Kristina Lindström en självklar gudmoder.

Liksom i de tidigare böckerna Flickornas historia (1997) och Flickornas historia - Europa (2002) utgår hon från en radda flicknamn, spridda över tid och rum, som var och en utgör en berättelse om avgörande händelser i sin samtid. Lina Bodéns karakteristiska illustrationer öppnar upp texten och tillför ett sagoskimmer med sina dockansikten och mjuka linjer.

Små etnocentriska halkningar stör mig, som att Karin Månsdotter är den enda med ett efternamn och att Usun i Borneos skogar känner ”doften av sin familj”. Men mest funderar jag över om huruvida att skriva flickornas historia är samma sak som att skriva en flickig historia. Det finns en genomgående ton hos alla Lindströms flickor, lite brådmogen, vän men modig, som till slut blir aningen enerverande. Jag går tillbaka till de tidigare böckerna och läser till exempel om Wilhelmina från Fårö. Kanske är det Anna-Clara Tidholms bilder som gör den berättelsen liksom friskare, mindre söt.

En del av flickorna är kända för mig, som Marie Antoinette och Karin Månsdotter, andra nya bekantskaper som Poohlan och Juanita. Igenkänning är ett kraftfullt verktyg, innan jag inser vad jag håller på med är jag kritisk till beskrivningen av de flickor jag inte känner igen. Tills jag inser att min skepsis handlar just om att jag inte känner igen dem, att faktan inte ekar mot någon egen kunskapsvägg. En märklig effekt av att skriva något för första gången är det moment 22 som innebär att läsaren kan ifrågasätta om det som beskrivs är viktigt, eftersom det ju då redan borde ha varit skrivet.

ARTIKELN HANDLAR OM