Ett (wall)rafflande liv

Göran Greider läser den prisade biografin om Ester Blenda Nordström

Foto: TT
Journalisten, författaren och äventyraren Ester Blenda Nordström (1891–1948) wallraffade långt innan termen uppfunnits. Trots stora framgångar föll hon i glömska efter sin död.
BOKRECENSIONER

”JAG BRÄNDE MITT LJUS FrÅn BÅDA HÅLL

jag brände det nztt och dag.

MEN Jag ÅNGRAR EJ EN SEKUND DÄRAV:

FAST NU DEt LYSER ÄIG NER I MIN GRAV”

Den firade stjärnreportern, äventyraren och författaren vars böcker gått i massupplagor stapplar fram till skrivmaskinen några månader efter att hon i januari 1937 fått en stroke. Med stor möda knackar hon ner de där raderna. Hon har drygt tio år kvar att leva. När hon dör vidtar den stora glömskan kring Ester Blenda Nordström.

Historien om Blenda Nordström känns mer och mer overklig ju mer jag får veta om henne. I våras läste jag hennes Byn i vulkanens skugga, en skildring av en mer än årslång vistelse på Kamtjatkahalvön och berusades av språket, naturkänslan, blicken för människor. Boken, utgiven 1930, utstrålar än i dag en vidunderlig livslust.


När jag sedan läste Fatima Bremmers Augustprisbelönade biografi om Blenda, Ett jävla solsken, förstod jag att nämnda roman skrevs under en stor frätande sorg. Blendas hemliga men djupt älskade livskamrat, Carin, hade plötsligt övergivit henne; långt från hemlandet fick hon veta att Carin gift sig. Den sprakande livskänslan framstod plötsligt som direkt gåtfull; Sibiriens klara vinterhimlar omgavs av ett stort mörker. Hennes hälsa försämrades på Kamtjatka och väl hemma var hon snart på väg in i alkoholism.

Ester Blenda Nordström föddes 1891 som yngsta barnet i en nyrik familj. Pappan, en snillrik småländsk bondson med konstnärliga talanger och en enorm entreprenörsförmåga, skapade sig en förmögenhet i ett Stockholm som växte så det knakade runt sekelskiftet och blev en del av tidens elit. Modern hade varit piga och hade svårare för direktörslivet men familjen behöll banden till de småländska byarna och det var där yrvädret Blenda alltid kände sig som mest hemma. Hon ville inte vara en fin flicka, hon ”vill smutsa ner sig, bryr sig inte om hål på den dyra klänningen eller fräknarna som förökar sig i ansiktet när hon glömmer solhatt”, skriver Bremmer om en flicka som ofta önskade att hon var en pojke.

Foto: Helén Karlsson
Fatima Bremmer.

Hon är tjugo år när hon dansar in i tidningsvärlden. Dagspressen genomgår på tiotalet en förvandling och börjar ta upp mer vardagliga ämnen. De första kvinnorna dyker upp som reportrar, även om det dröjde innan de ens fick sitta med på morgonmötena. Blenda Nordström hittar snabbt sin stil, rapp och modern, och läsarna flockas kring henne. Hon blev ett av pennskaften, ofta i långbyxor, som Elin Wägner skrev om och de båda var vänner livet ut.

Sommaren 1914 blir hon landets första wallraffande journalist. Hon tar jobb som piga på en bondgård i Sörmland. ”Tjänarinnefrågan”, det faktum att bönder har allt svårare att hitta kvinnligt tjänstefolk, diskuteras överallt. Artiklarna väcker ett enormt gensvar och snabbt utkommer En piga bland pigor som trycks i upplaga efter upplaga och även filmas. Pigornas hårda, nästan livegna tillvaro fläktes upp till allmän beskådan.


Och Blenda blev en vildvuxen celebritet. Hon festade runt, åkte motorcykel, men vägrade stanna där hon var. På avstånd ser man det: Hon är ett stort utbrytningsförsök ur de borgerliga kvinnoidealen. Plötsligt bestämmer hon sig för att arbeta som nomadlärare i en sameby och skriver boken Kåtornas folk. Hon ger sig iväg på strapatsrika resor i Sydamerika och luffar runt i Amerika. Och som om det inte räcker sätter hon sig ner och skriver en serie nyskapande flickböcker om en rackarunge till flicka som är hon själv och som Astrid Lindgren skulle influeras av. 

Den ena kulturprofilen efter den andra – exempelvis Evert Taube – förälskar sig i detta ”jävla solsken” men kärleken besvaras aldrig. Fatima Bremmer hittar inga efterlämnade brev om den kvinna Blenda älskade, Carin. Homosexualitet var förbjudet i lag.


Bremmers bok är rak och medryckande. Den invändning jag har är att hon aldrig riktigt lyckas förklara vad det var för märklig tid Blenda slog sig fram i. Perioden från 1890 till trettiotalets början är svensk borgerlighets guldålder. Exportindustrin erövrar världen, nyrika passas upp av hela hov av tjänstefolk, och samtidigt är det nationalromantikens och storsvenskhetens tid. 

Blenda Nordström är entusiastisk inför det reaktionära Bondetåget då Sven Hedin buktalar genom Gustav V. Hon är vän med rasbiologen Hermann Lundborg som älskar hennes bok om samerna. Och John Landquist, den uppburne smakdomaren, förälskar sig i henne fastän han lever med Elin Wägner – och Landquist ska med tiden inte bara angripa Astrid Lindgrens Pippiböcker utan visa sig vara en supporter av den tyska nazismen. 

Blenda Nordströms tid är full av fördomar, rasism, nationell inskränkthet och det präglar någon gång även henne. Jag tror att det är en förklaring till att hon så snabbt glömdes bort i efterkrigstidens Sverige.

Nu är hon här igen, äntligen frisläppt ur sin tids unkna borgerlighet.

ARTIKELN HANDLAR OM