Vetenskapare på liv och död

Lennart Bromander om Nobelpristagaren bakom konstgödsel och stridsgas

Foto: ARKIVBILD
Kemiska vapnens fader Fritz Haber (1868–1934) gjorde klorgas och senapsgas till fruktade vapen under första världskriget. Senare utvecklade han även Zyklon B – gasen som skulle bli ökänd genom nazisternas utrotningsläger.
BOKRECENSIONER

Vid nittonhundratalets början var en av kemins avgörande frågor hur man skulle kunna förena luftens kväve med väte och därigenom skapa ammoniak. Konstgödsel började bli allt viktigare inom jordbruket men hade tidigare tillverkats av guano, en begränsat tillgänglig produkt. För att åstadkomma verkligt konstgjord gödsel krävdes ammoniak.

Att skapa ammoniak var ett knivigt problem som många av tidens kemister arbetade med. Fritz Haber blev den som lyckades. Genom att förena kväve och väte under högt tryck och med järn som katalysator kunde han framställa ammoniak, och i ett slag var han en berömd man, hyllad och uppburen.

Lena Einhorn har fått korn på denna märkesman inom vetenskapshistorien och i en stor dokumentärroman, Geniet från Breslau, lyfter hon fram detta judiska geni född 1868 i den schlesiska huvudstaden.


Men det är inte bara den passionerade kemisten Fritz som väckt hennes intresse utan minst lika mycket hans på senare år alltmer uppmärksammade hustru Clara, som före sitt giftermål bar det vackra och uppenbarligen för hennes karaktär heltäckande efternamnet Immerwahr – alltid sann.

Även hon var kemist från Breslau, och trots att hon också var av judisk börd lyckades hon mot alla odds bli den första kvinna som disputerade i kemi i Tyskland. Det är lätt att förstå att till det krävdes extraordinär mental styrka och studiebegåvning. Clara var länge fast besluten att förbli ogift och ägna sitt liv åt vetenskapen men föll till slut för Fritz entusiastiska bestormanden. Hon blev i stället Frau Haber.

Foto: agneta åkesson
Lena Einhorn, författare.

Fritz borde ju ha varit den ideala maken för henne, fullt kapabel som han var att inse hennes osedvanliga kapacitet. Man kunde tänkt sig ett äktenskap som det mellan Marie och Pierre Curie. Men icke. Fritz var fullblods-egocentriker, förmådde aldrig se vem hans hustru egentligen var och gav henne aldrig utrymme att utveckla den lidelse för vetenskapen, som även hon var besatt av. Själv vände Clara sin frustration inåt.

Fritz karriär var i början heller inte någon framgångssaga. I kejsartidens Tyskland fanns ingen officiell antisemitism, men misstron mot judar frodades, och trots briljanta forskningsinsatser åsidosattes Fritz Haber ständigt vid alla viktigare utnämningar.

”Med energi och entusiasm utvecklar han en metod där de ­egna trupperna inte drabbas, samtidigt som effekten hos fienden blir total”

Tills han alltså en dag ”skapade mat genom luft”, blev nationalhjälte och omgående utnämnd till chef för Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin.

Så långt får Clara och Fritz ungefär samma utrymme i Lena Einhorns framställning, men ju mer Clara tystnar och vänder sig inåt desto mer tar Fritz över. Läsaren kan ändå inte undgå att se Claras djupa frustration och ana åt vilket håll det barkar. Hon drabbas dessutom av smärtsamma förluster, när hennes enda två förtrogna omkommer i olyckshändelser.


Men den stora olyckan är första världskrigets utbrott. I motsats till den skeptiske vännen Einstein är Fritz Haber en glödande patriot och frågar sig hur han som kemist bäst ska kunna bidra till den tyska segern. Och han finner på en väg, även om den i slutändan inte bidrog till någon tysk seger: att attackera fienden med klorgas.

Med energi och entusiasm utvecklar han en metod där de egna trupperna inte drabbas, samtidigt som effekten hos fienden blir total. Clara försöker protestera och kallar vad han sysslar med för en perversion av vetenskapen. Fritz svarar med att anklaga henne för att vara landsförrädare.

Kejsaren är entusiastisk över de framgångsrika gasattackerna, och hemma i sin stora villa ordnar Fritz en fest för att fira masslakten. Efter festen tar Clara Fritz tjänstepistol och skjuter sig i villaträdgården. Fritz ändrar för den skull inte sina planer utan beger sig omedelbart till östfronten för att arrangera fler gasattacker. Kvar blir parets tolvårige son, som just sett sin mor dö för egen hand.


Lena Einhorns framställning är journalistiskt skriven med många dialoger, som knappast är dokumentära och också med händelsereferat av mera fiktiv art, men författaren håller sig ändå på en såvitt jag kan bedöma tryggt dokumentär nivå. Man följer framställningen med andlös spänning, men vid självmordet slutar Lena Einhorn tvärt och ger inte ens i en efterskrift upplysningar om vad som händer sedan.

Det må vara ett effektfullt romanslut, men författaren poängterar själv, att detta är en dokumentärroman, och då är det litet väl snålt att inte ge några som helst upplysningar om Fritz Habers vidare öde:

Haber blir den förste som tilldelas Nobelpriset i kemi efter första världskriget, vilket leder till omfattande protester i Frankrike och England.

Därefter kastar han sig över uppgiften att försöka utvinna guld ur havsvatten; med kemins hjälp ska det tyska krigsskadeståndet kunna betalas, tänker han. Det går inte så bra.


Han gifter snabbt om sig och lär aldrig mer ha nämnt sin första hustru. Vid Hitlers maktövertagande 1933 får Haber erbjudande att som ett slags hedersarier bli kvar som chef för Kaiser Wilhelm-institutet på villkor att han avskedar alla judiska medarbetare. Det blir för mycket för honom, och han går i exil till Cambridge där han begripligt nog inte möts med någon större värme av sina engelska kolleger. Han accepterar då ett erbjudande om en tjänst i Palestina men på vägen dit avlider han av en hjärtattack på ett hotellrum i Basel.

Men om allt detta får vi alltså inte veta något i Lena Einhorns annars så ytterst engagerande bok, där det inte minst är Claras person och öde som berör.

ARTIKELN HANDLAR OM