Infallsrikt om vilsna hemvändare i debutroman

Publicerad:

BOKRECENSIONER

Elin Olofssons berättelse bär på en sorts vilsenhet

Elin Olofsson.
Foto: STEPHANE LOMBARD
Elin Olofsson.

I en av mina favoritscener i tv-serien Twin Peaks blir den stramt excentriske Major Briggs tillfångatagen av superskurken Windom Earle. Earle har fått i Briggs ett sanningsserum, och på frågan om vad hans största rädsla är svarar den hemlighetsfulle majoren utan att blinka: ”Möjligheten att kärlek inte är nog”.

Debuterande Elin Olofsson ställer istället en fråga utifrån det där som Major Briggs svarar. ”Hur långt räcker kärlek?” återkommer som ett omkväde i romanen Då tänker jag på Sigrid. Major Briggs skulle darra i sin nordamerikanska barrskog om han hörde. Som tur är besvaras aldrig den där frågan med någon vidare säkerhet.

Sigrid är huvudpersonen Hannas farmor, och efter att ha brutit upp från sitt hektiska stockholmsliv med reklam- byråjobb, märkeskläder och krånglig kärleksaffär, flyr Hanna till den tomma släktgården i Jämtland.

Hanna är hemvändaren som blivit något annat med bildning och pengar.

Distanserad både gentemot stadslivet med ”Byråfolket. Byråhelvetet. Platta saker man sa, platta saker man såg” och mot de avlägsna minnena, landsbygdens ”tjälaknul” och äldre släktingar som hon får lära att använda internet.

Hanna är vilsen. Och romanen om henne bär också på en sorts vilsenhet. Den är rik på infall, stilar och spår, men kvävs lite grann under sina väl pedagogiska ramberättelser: Släktkrönikan – som framför allt kretsar kring farmodern Sigrids komplicerade relation till Hannas pappa – berättas utifrån en spänningsformel med avslöjanden efterhand, som helt enkelt inte lyckas beröra mig.

Tron på de stora litterära konstruktionerna – släktberättelsen, familjehemligheten, uppbrottet och återvändandet i samma rörelse, den hastigt tecknade men utdraget återgivna kärlekshistorien – känns som oengagerade och ganska förutsägbara knep. Som kitt som inte fäster.

En god historia kan tålas att bli berättad som just en sådan. Men för mig skymmer dessa grepp i Då tänker jag på Sigrid det brännande i de konflikter och känslor som då och då skymtar fram.

För betydligt bättre gillar jag de partier där Olofsson släpper loss.

Där det stilistiskt lätt spretiga blir en tillgång, en energi. Där vilsenheten används och sätts på spel.

I lätt hallucinatoriska sjok som glider mellan att vara Hannas fantasier om sin släkts historia och rena tillbakablickar blir den här prosan poetisk och brutal. Skitfin och otäck.

Tänkande. I de partierna får frågan om hur långt kärlek räcker liv.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.