Drömströmmar

BOKRECENSIONER

HANNA HALLGREN ser Lina Ekdahl blunda med öppna ögon

Foto: Lina Ekdahl.

Det är en av dessa morgnar. Jag vaknar tidigt, vrider på radion och somnar om till något av P1:s morgonprogram. Det kommer röster, sådana som börjar bestämma i drömmen. Allt handlar om mig, alkoholism, en yngling, en gammal man och ett indianreservat med en nedbrunnen skola. Det är leriga stigar. Sedan pratar Kattis Ahlström, Åsa Linderborg och Jonas Modig. De flyter samman till en enda ihärdig röststräng. Vill mig något. Jag vet inte vad. En vilja, mer och mer desperat, tills jag vaknar. Ansiktet har jag tryckt så hårt mot kudden att det blivit alldeles rödrandigt.

Jo, detta är viktigt - för att det handlar om röstläge och exakthet. Om diktens jordmån och nervmylla. För jag vill beskriva den plats varifrån Lina Ekdahls dikter (dröm)strömmar i Sprid glädje på Sjömansgården Anette. Precis som i hennes tidigare samlingar finns här nyanser av Åkesson och Lugn. Men Ekdahl pratar liksom mer, prat-tänk-skriver. Lite som Sonnevi, fast på ett annat sätt (han sjunger förstås, snarare än pratar). Mer ljust, direkt, lätt och grovmaskigt:

”Lillemor Torstensson/ hon hette väl så/ kommunalanställdas förbundsordförande// hon var bra// hon sa inte bara en massa saker/jag tycker att hon har fått för lite uppskattning/varför får inte hon något/det är inte rättvist/i världen”

Det är faktiskt som att rösten kommer inifrån en dvala ... halvt sovande, bortvänd. En plats, till hälften drömd. Där jord och ord vänds med blicken oriktad. En blick som intensifieras när den inte fäster någon särskild stans; som kan denna svåra konst. Att se utan att titta, och att blunda med öppna ögon. Då – plötsligt – stiger världen fram över axeln, tillsammans med Anette.

■ ■Hon är en diktkaraktär och tillika berättarens (anti)musa. Anette, Nettan. En utbränd slumsyster i postfolkhemmet Sverige. Hon är förstås inte på riktigt, men vilar och sprattlar i rösten: ”du är bara på låtsas Anette// du låtsas bara Anette/ var dig själv/ är svårare än man kan ana”.

■ ■Det är en sorglig diktad dröm. Det är för djävligt att Anette som är så utsjasad dessutom måste ha ork att sprida glädje på Sjömansgården. Hon borde få en sommarstuga. Löften om förtidspension. Skåp fyllda med tombolavinster och spritflaskor i miniatyr. Jag unnar henne att få vara med i något streetsmart tv-program som Extreme Makeover. Allt vore bättre än att se henne lida i en diktsamling. Det blir så utan mening, och hon förtjänar mer uppskattning än så.

”[J]ag pratar med dig Anette// se på mig/ din morsa jobbar inte här Anette”.