GOD JUL

Publicerad:
Uppdaterad:

ANDERS PAULRUD tackar mamma – och Leif Mannerström – för maten

Äggakaga – på Mannerströms vis. Foto: THOMAS YEH
Äggakaga – på Mannerströms vis. Foto: THOMAS YEH

Tyst med dig nu, din jäsans unge. Ser du inte att jag håller på å vända en äggakaga.

Mammas röst – den nästanstränga rösten – som smattrar runt öronen. Fortfarande, efter mer än fyrtio år. Alla lukterna … Av maten. Och så lukten av henne: en lite konstig blandning av diskmedel, puder och sönderkokta morötter.

I det där köket fick man inte komma in, medan det pågick. Någon enstaka gång hände det att jag på nåder fick klippa persilja, men i övrigt hade man inte tillgång till detta Husmanskostens Tempel förrän maten stod på bordet.

Inte heller farsan fick komma in.

Så var det bara. Jag var väl åtta eller nåt den där gången då jag oövertänkt, med en fotboll under armen, stormade in i köket och mötte hennes koncentrerade ansikte – munnen snöptes ihop, och det såg ut som hade hon ont nånstans – då hon var mitt inne i det kritiska ögonblicket med äggakagan, när den skulle vändas upp på ett stort lock, för att sedan glida ner i pannan igen tillsammans med en klick margarin.

Margarin, inte smör som det står i alla moderna kokböcker.

På tal om kokböcker. Hemma i mammas kök fanns inga kokböcker. Hon hade det i händerna: recept, koncistenser, måttenheter, allt var i hennes fingrar.

En jul – jag var vuxen då – ringde jag och sa att jag inte tänkte infinna mig till skinkan och syltan och lutfisken. Hon blev sur. Och ännu surare lät hon efter att jag hade frågat om hennes recept på löksill.

Vadå recept, fräste hon. Och så följde en mängd, i mina öron, oprecisa uppgifter med ett avslutande råd att ”ta lite mer socker”.

Jag kan inte låta bli att tänka på morsan när jag med ökad salivavsöndring läser Leif Mannerströms kokbok Husmanskonst.

Här finns hela den svenska matens skattlåda med husmanskonst. Tillagad av Sverige bäste kock. Jag vet att han är Sveriges bäste kock. Några gånger har jag ätit på hans restaurang i Göteborg, Sjömagasinet, och då, under matsmältningsprocessens början, försänkts ner i en innerligt skön koma. Den gången jag fattade att han var vårt lands bäste kock serverade han ett sällskap om hundratio personer en perfekt marulk. Alla som försökt tillaga denna västerhavets fulaste fisk vet hur svårt det är; kokar eller ångar man den för lite är den oätlig, får den för mycket värme blir den tuggummi. Den måste vara på sekunden, ta mig fan. Det fixade Mannerström. Till hundratio personer. Samtidigt.

Det tillhör ju kulturredaktionens rutiner att man så här innan jul går igenom olika genrer: de bästa barnböckerna, de bästa deckarna …

Också jag har under åren, med risk för viss repetition, skrivit sådana artiklar om kokböcker. Jag brukar förfasa mig över mängden (ungefär 400 svenska kokböcker om året), skriva några snärtiga formuleringar om övermättnad, ac- kompanjerade med en knivsudd bittermandel mot den uppåtsträvande, men i grunden kulturföraktande, medelklassen.

Och så skjuts in i ugn.

I år blir det inte så. I år blir det bara en bok. Den bästa kokboken på åratal. Här finns allt; abborrpanna, biffstek, dillkött, rimmad oxbringa, fläskpannkakor, kalvlever, kåldolmar, laxpudding, sjömansbiff, wallenbergare – och äggakaga.

Jag har hundratals kokböcker, vackra saker de flesta med toscanska tomater i motljus och hela skiten, som jag aldrig använder.

Basen i mitt kök är tre kokböcker: Bonniers kokbok, Vår kokbok och Tore Vretmans Svensk Husmanskost. Nu utökas detta lilla exklusiva bibliotek med en fjärde bok.

Man får tacka Leif Mannerström för maten.

Och mamma, förstås.

Kokbok

Anders Paulrud

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.