En påse med pengar och en påse med skit

Christian Kracht skriver ljuvligt underhållande om ondskan inom oss alla

Publicerad:
Schweizfödde Christian Kracht är aktuell på svenska med romanen ”Eurotrash”.
Foto: Ersatz
Schweizfödde Christian Kracht är aktuell på svenska med romanen ”Eurotrash”.

BOKRECENSIONER

Jag blir ofta skeptisk när kritiker jämför författare med andra författare. Men när jag läser schweizfödde stjärnan Christian Kracht som i tyska medier jämförts med både Bret Easton Ellis, Karl Ove Knausgård, Didier Eribon, Édouard Louis, Ottessa Moshfegh och Rachel Cusk får jag lust att lägga ytterligare ett namn till listan, nämligen Michel Houellebecq

För med Krachts Faserland (1995) och senare Imperium (2012), berikades den tunga, skuldgrävande tyskspråkiga efterkrigslitteraturen med en poplitterär genre befolkad av arroganta och blaserade antihjältar, fascinerade av amerikansk konsumism, droger, satanism, kolonialism, Nazitysklands skinande stövlar och välkammade blonda gossar. 

Sen dess har Kracht ständigt lurat vid det sägbaras och tänkbaras gränser med fullkomligt galna undergångsromaner där det helt enkelt varit omöjligt att veta vad författaren egentligen ”står för”. Att Kracht leker med autofiktionens metalitterära spegelkabinett har inte gjort saken lättare.  


Men något har hänt. Kracht har precis kommit ut med romanen Eurotrash som är en fortsättning på debuten Faserland. ”I’ll see you in 25 years” sade även Laura Palmer. 

Huvudpersonen är än en gång Christian Kracht, men denna gång har han fått sällskap av modern, en 80-årig psykiskt skadad, svårt alkoholiserad, men mycket varm och humoristisk kvinna som ber honom ta henne till närmaste bank. Hon vill ta ut sin förmögenhet, baserad på aktier i schweiziska mjölkprodukter och vapenindustri, och bränna upp dem så snabbt som möjligt tillsammans med sin son. 

För ja, modern har läst Batailles teorier om potlatch och bortskänkandet av det som blir över som den ultimata politiska gesten, och drar slutsatsen att slösaktighet är det enda sättet man kan betala av en omöjlig skuld på.  


Med en påse full med pengar och en påse full med skit, (modern lider av en långt framskriden bukcancer) som sonen ständigt får tömma, beger de sig ut på en road trip genom Schweiz som samtidigt blir en helvetesvandring genom Nazitysklands förflutna. 

De tar in på olika chalets, besöker Borges grav i Genève, stöter på en räv, tre indiska kvinnor som liknas vid Macbeths häxor och letar efter en äkta edelweissblomma som de förstås aldrig hittar, för Kracht älskar att operera med det repetitiva misslyckandets narrativa specialeffekter. 

Den lydige taxichauffören som tar dem från ett ställe till ett annat medan han ständigt försöker omförhandla priset säger att han lätt kunnat skriva en roman baserad på de timmar han suttit och lyssnat på dem. Mot romanens slut bestämmer sig modern för att dra med Kracht till Afrika för att titta på zebror och skänka resten av pengarna till första bästa person.  


”Eurotrash” är en tragikomisk ingenmanslandsroman som leker med både det psykologiska familjedramats mekanismer, Gides mise en abyme-strukturer och den medeltida pikareskromanen. Christian och hans mor är som nutida motsvarigheter till Don Quijote och Sancho Panza som ständigt grälar om vad som är rätt och fel. Kracht är en mästare på oneliners och ömsom kvicka schackspelsliknande dialoger, ömsom tafatta sådana som hela tiden rinner ut i sanden. 

Kracht verkar ta historiens mörkaste händelser med en klackspark

I centrum ligger den stora viktiga dubbelfrågan: vad bör man minnas och vad bör man glömma? Christian försöker konfrontera modern med både faderns och moderns föräldrars inblandning i Nazitysklands terrorvälde, men ämnenas allvar krockar hela tiden med Krachts satiriska läggning. Modern försöker i sin tur konfrontera sonen med hans självupptagenhet. Ett ”egomonster”, kallar hon honom och hon kristalliserar indirekt all kritik Kracht fått under åren av diverse recensenter. 


Det var länge sedan jag hade så roligt med en roman. Eurotrash är dock inte lika provokativ som Faserland, där huvudpersonen kunde ställa sig frågor som: vad är värst – skiten som faller från tågens toaletter på de som bor under broarna, eller människorna som slänger sig från samma broar? 

”Allt som tar sig själv på för stort allvar, är moget för parodi” sa Kracht under en föreläsning i Frankfurt 2018. Det sätter de biografiska ambitionerna i hans verk – både det sexuella missbruk han led av under tonåren och hans personliga kamp med familjens skuldfråga – i gungning. Kracht verkar ta historiens mörkaste händelser med en klackspark, vilket i slutändan upprättar en ytlig, konsumistisk poetik. Men detta, intalar jag mig, är som hos Houellebecq ett finurligt sätt att hålla upp en furstespegel mot läsaren. 


För om man blickar i denna spegel tycks Kracht i denna ljuvligt underhållande roman vilja säga oss att det inte är kapitalismen, utan Europas eurotrash, allas vår oförmåga att på allvar göra något för de mindre bemedlade, som är roten till allt ont. Ondskan är med andra ord inom oss alla.

Det är en otäck men också befriande tanke, med tanke på vår tids krav på en uppbygglig och transparent litteratur som ställer sig på ”det godas” sida. Eurotrash fångar inte zeitgeisten på samma självklara sätt som Faserland gjorde på 1990-talet, men den tillför något som Kracht tidigare saknat: värme och djup.  

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.