New York

Rapport från pandemins fånge på Manhattan

Per Bjurman ger fina bilder från ett drabbat New York

Av: 

Jonas Thente

Under pandemin har Per Bjurman bloggat från New York för Aftonbladet – nu har bloggen blivit bok.
Under pandemin har Per Bjurman bloggat från New York för Aftonbladet – nu har bloggen blivit bok.

BOKRECENSIONER

Att läsa en krigsdagbok efteråt, med facit i handen, innebär alltid ett mått av tragik. Och Per Bjurmans Det förlorade året är en sorts krigsdagbok. Det handlar om samlade blogginlägg som publicerats i Aftonbladet med början i mars förra året och ungefär fram till presidentvalet i november.

Det tragiska påminner sig när han i början av sommaren börjar se hur allting ljusnar. Det ser ut att vara över. Manhattan kan öppna igen. Så blev det inte. Så har det fortfarande inte blivit.

Att se New York i allmänhet och Manhattan i synnerhet under pandemin är som att betrakta ett lik: det är så tydligt att detta inte är en människa som bara ligger still. Något alldeles väsentligt har försvunnit. Det är förstås själen, eller det mänskliga, eller vad man väljer att kalla själva livet.

Flera gånger nämns den film som tydligast bildsatt ett öde Manhattan. I am Legend från 2017, som var rena skräckupplevelsen för den vane New York-besökaren med öde avenyer, ett öde Grand Central Station, tomma parker och torg, och andra helt bisarra vyer.

Men nu är det inte Will Smith som traskar omkring i postapokalypsen, utan Aftonbladets korrespondent som någon gång vågar sig ut i den stora tomhet som var våren 2020. Man kan nog säga att pandemin har varit demokratisk på så vis att det är betydligt mindre viktigt om man bor på Manhattan eller i Simrishamn, Sveg eller Norrtälje. Det är samma begränsning, ett liknande utbud. På många sätt har det rentav varit än mer nedslående på Manhattan.

När New York – som Bjurman vittnar om – börjar längta efter de annars så föraktade turisterna, då är det verkligen illa.

De traditionella greppen finns kvar. De nödvändiga ingredienserna för en svensk korre som skriver från New York och hem till det gamla landet. Det är hänvisningar till den och den polaren och barhänget; familjariteter och lite blaserade referenser. Och gärna nostalgiska hänvisningar till uppväxten i den svenska hemorten (i detta fall Borlänge) som man kan kosta på sig att jämföra med.

I Bjurmans fall finns en hel del bra bilder av Life During Wartime. Hur han för första gången på hur länge som helst ger sig upp i Empire state building. Hur brottsligheten och oron i ett slag är tillbaka vid 80-talets nivåer. Hur staden försöker lirka med påbuden på olika sätt, men genast tvingas retirera sedan borgmästaren blivit rasande.

Och så hur hoppets NU SÅ! alltmer stäms om till ett resignerat OKEJ DÅ …

Och bloggandet fortsätter han med i sin tidning. 

Senaste inlägget är några dagar gammalt och i det skriver han bland annat, mer luttrad: ”skulle det likafullt vara miserabelt även när vi skriver 7 mars 2022 är jag bara glad att jag inte vet om det”.

Per Bjurman är medarbetare i Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Jonas Thente, litteraturkritiker och redaktör på Dagens Nyheters kulturredaktion.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Till shoppen
Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Bokrecensioner

/

New York

LÄS VIDARE

Recension: Kärleksfullt om en mamma som kämpar men inte orkar

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

New York

Coronapandemin i världen

Dagbok

Per Bjurman