Fantasi på högvarv

Lennart Bromander om P C Jersilds nya roman

Foto: SARA MACKEY
PC Jersild (född 1935) låter uppfinningsrikedomen flöda i nya boken om framtidens äldreboende.
BOKRECENSIONER

P C Jersild debuterade 1960 och fick sitt stora genombrott fem år senare med Calvinols resa genom världen, en vitalt spretig typisk sextiotalsroman från tiden före 1968. Det fanns dock en samhällskritisk udd även hos den unge Jersild, och den kom att accentueras efter den politiska vindkantringen vid sextiotalets slut. En titel som Vi ses i Song My från 1970 säger en del.

Jersild kom självklart att räknas till den nya tidens författare, men i ett avseende skilde han sig från andra prosaförfattare som påverkades av vänstervågen. Han lockades aldrig av de historicistiska strömningarna. Lidman, Delblanc, Granlid, Ardelius, Ekman, Enquist och många andra sökte sig bakåt i tiden för att var och en på sitt sätt utröna hur Sverige kunde bli som det blev. Ofta i långa romanserier.


Inte så Jersild, han höll sig kvar i samtiden eller ännu hellre i den nära framtiden. Där kunde han få utlopp för sin speciella satiriska fantasi och gissla tendenser i samhället, särskilt byråkratin och den tekniska utvecklingen, vars tänkbart betänkliga konsekvenser han hade ett gott öga till.

Konsekvens är ett ord som också passar bra på Jersild själv. I över ett halvsekel har hans särpräglade och briljanta fantasi producerat grisjakter, elektriska kaniner eller experimentellt framodlade själar av olika slag. I Jersilds romaner galopperar byråkrati, genteknik och kommersialism ohejdbart in i framtiden i oskön förening. Hans visioner är ofta både skrämmande och mycket roliga.


Och Jersild fortsätter i samma stil i sin nya roman Tivoli. I en dråplig inledning får vi veta hur Gröna Lund gick under som nöjesetablissemang och i stället byggdes om till en gated community för välbeställda pensionärer, Bliss Gardens, i folkmun De saligas ängder eller Kalkbrottet. Alla tänkbara faciliteter erbjuds de rika åldringarna, inklusive hundraårsgaranti – det vill säga här är hälsan så väl säkrad, att försäkring utfaller om man inte skulle få uppleva sin hundraårsdag.

Jersilds uppfinningsförmåga blommar friskt. Det lilla chipet i tumvecket tjänar både som telefon och hälsokontroll, robotar av olika slag reglerar livsföringen, och på nätterna sörjer svartjobbande invandrare för renhållningen. Allt är genomkommersialiserat, de gamlas kroppar och sinnen är rena salutorgen.


Jersild har i många sammanhang debatterat och diskuterat åldrande och död – inte minst frågor kring rätten att välja sin egen död. Tivoli är också ett slags grotesk kommentar till den diskussionen.

Men som roman har Tivoli sina sidor. Den består av åttio kapitel och varje kapitel innehåller åtminstone en satirisk fyndighet av något slag, ofta flera. Jersilds fantasi går på högvarv, men det finns inte plats för levande människor eller någon egentlig handling. Visserligen återkommer ett gammalt brödrapar som centrala figurer, men de är knappast mer levande än chipen i deras tumveck. Tivoli består egentligen av åttio kåserier med Bliss Gardens som centrum.


Jag har av och till under en stor del av mitt läsande liv piggats upp av P C Jersilds outsinliga vitala, satiriska intelligens och sprudlande fantasikonstruktioner, men ibland har hans uppfinningsrikedom något maniskt och mekaniskt över sig, som kan bli ganska tröttande. Så är det i Tivoli.

FAKTA

ROMAN

»  Tivoli

P C Jersild

Albert Bonniers 

förlag

ARTIKELN HANDLAR OM