Klimatförändringarna

Vi har inte tid att strunta i fossilkapitalet

Kajsa Borgnäs låtsas inte om att hon förstår klimatkrisens ABC

Av: 

Andreas Malm

BOKRECENSIONER

Kajsa Borgnäs utkommer med sin bok om klimatkrisen, ”Ingen tid för illusioner”, och Andreas Malm har skrivit ”How to blow up a pipeline” i samma ämne. Vi lät de båda författarna recensera varandras böcker.

Kajsa Borgnäs är chef vid det tyska industrifackliga institutet Stiftung Arbeit und Umwelt.
Kajsa Borgnäs är chef vid det tyska industrifackliga institutet Stiftung Arbeit und Umwelt.

Om någon skulle uppväcka Gunnar Sträng från de döda och ge honom i uppdrag att lösa klimatkrisen tror jag han skulle formulera ett åtgärdsprogram likt det Kajsa Borgnäs nu gett oss. En god socialdemokrat åstadkommer praktiska resultat. Hen kavlar upp ärmarna och räds inte lite olja från kedjorna. Det finns något befriande i en sådan ansats: borta är de dimhöljda visionerna, de blodisande skräckscenarierna – kamrater, vi måste hitta ett sätt att fixa det här.


Borgnäs fokus ligger på tekniken. Hon intresserar sig för det som ska ersätta de fossila bränslena: de tekniska lösningarna och deras födslovåndor. Boken är inte tesdriven så mycket som en pragmatisk diskussion av olika teknologier. ”Kärnan för att lyckas är innovation.”

Jag håller inte riktigt med om det, men jag ställer mig gärna nära Borgnäs i valet mellan teknikdyrkan och teknikhat: vi har inte råd med någondera. ”Vi måste orka stöta och blöta för- och nackdelar med tekniker”, skriver Borgnäs – oglamoröst, nödvändigt, fritt från beröringsskräck. Desto mer anmärkningsvärt att just denna bok inleds med ett allvarligt misstag om en viss teknik: så kallade koldioxidtvättar.

I öppningsscenen blockerar tusentals aktivister från Ende Gelände ett brunkolkraftverk i västra Tyskland. De är offer för en villfarelse, ty inne på kraftverket ”ligger lösningen förborgad” i form av ett filter som fångar upp koldioxiden ur röken, en tank som samlar gasen och lastbilar som kör bort den. Den infångade koldioxiden ska ”bli råvara i någon kemisk produktionsprocess. Den släpps alltså inte ut i atmosfären” – voilà!, kolkraftverket har blivit neutralt.

Snygga aktioner i all ära, ”ännu bättre vore det om vi krävde omedelbar installation av koldioxidtvättar på landets, ja världens, alla kraftverk. Det skulle dock inte rimma lika smidigt med kraven på kapitalismens avskaffande.” Ende Gelände har siktet inställt på det senare och missar därför, enligt Borgnäs, att lösningen redan finns.


Så låt oss orka stöta och blöta: vad händer med koldioxid som blir råvara, i Coca Cola eller gödningsmedel? Den återvänder naturligtvis till atmosfären, om inte i dag så om något år eller i bästa fall decennium. Det enda sättet att undvika det är att förvandla koldioxiden till sten och begrava den långt under jord. Om Borgnäs tvättar installerades på världens alla kraftverk skulle resultatet bli att koldioxiden återvanns ett varv och utsläppen fördröjdes en aning.

Hur drar vi en gräns för fossilkapitalet? Det har inget med dogmatisk antikapitalism att göra: det är klimatkrisens själva ABC

Koldioxidlagring under jord är en teknik som vi behöver. Till vad då? Till att befria atmosfären från det överskott av koldioxid som två sekel av fossilkapitalism redan genererat. Men man städar inte undan ett oljespill så länge oljan fortsätter ösa ut i havet. Först fraktar man bort och skrotar den läckande båten.


Som för allt annat finns det gränser för koldioxidlagring, och de skulle sprängas om tekniken användes till att kompensera för fortsatta utsläpp. Men om vi stänger världens fossilkraftverk kan vi använda tekniken för att långsamt, gradvis – en sorts klimat-reformism, om man så vill – återskapa ett civilisationsvänligt klimat inom ett sekel eller två.

Problemet är att hela flottor av oljeläckande båtar sjösätts varje år. Borgnäs noterar att International Energy Agency krävt totalstopp för nya installationer för utvinning av olja och gas och kol; i en minimalt rationell värld skulle det vara en självklarhet. I den värld vi bebor sker motsatsen. Total bygger just nu världens längsta pipeline i Östafrika, Exxon sänker sina pumpar i oljerikedomarna utanför Guyana, Shell öppnar något dussin anläggningar bara i år. Biden sprider tillstånd för att borra efter olja och gas i högre takt än Trump. Högar av fossilprojekt ligger på ritborden i USA. Tories godkänner oljefält och kolgruvor. Borgnäs tyska socialdemokrater bygger ut Autobahn och brunkol.


All klimatpolitik med något reellt värde börjar här, vid själva källan: hur drar vi en gräns för fossilkapitalet? Det har inget med dogmatisk antikapitalism att göra: det är klimatkrisens själva ABC. Borgnäs är medveten om detta, men hon har valt att skriva om annat.

”Jag tror inte vi har tid för revolution.” Borgnäs har rätt. Så även i att kapitalismen skulle kunna överleva en eventuell omställning; det finns inget logiskt axiom som säger att den dör utan fossila bränslen.

Men en fraktion av kapitalistklassen måste per definition avskaffas, nämligen den som profiterar på sådana bränslen. Jag tror inte heller vi har tid för illusioner. Viss konfrontation längs det centrala avsnittet kan inte längre undvikas.


Andreas Malm är humanekolog, författare, journalist och aktivist. Han har tidigare utkommit bland annat med Fossil Capital (2016) The Progress of This Storm (2017) och Corona, Climate, Chronic Emergency (2020)

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

Andreas Malms vision förblir förfärande oklar

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatförändringarna

Klimatpolitik

Fossila bränslen

Koldioxid

Kapitalism