Sårigt om sex, kärlek och våld

Arazo Arifs författarskap är något att se fram emot

avLidija Praizovic

Publicerad:
Foto: Carla Orrego Veliz
Arazo Arif (född 1991) är poet, manusförfattare och multimedial konstnär.

Allt eftersom jag läser Arazo Arifs livmoderröda, blodfläckade debut sprättar jag upp de för ovanlighetens skull osprättade sidorna i boken. Sidkanterna blir rivna och söndriga, och det får mig att tänka på kvinnliga bekännelsepoeter som skrivit intimt och blivit brutalt behandlade av kritiker. På skrivandets sårbarhet och läsandets våld.

Bokens första del handlar om en familj där kärlek och våld är tätt sammantvinnade. Dikterna är fåordiga, skrivna i presens, nästan naivistiska men effektfulla. De skrivs utifrån den unga dotterns position och vittnar om utsatthet.

Här finns ord som ”gud”, ”straffa”, ”synden”, ”skam”, ”lyda”, ”hedra”, ”smärta” och ”gå sönder”. ”Du ska lära dig att vara lojal”, säger modern som själv är ett offer.

Arif arbetar skickligt med upprepningar, oväntade förskjutningar och allitterationer. Första svitens sista dikt osäkrar läget: ”Jag minns en familj men jag minns den fel”, skriver Arif, och jag påminns om hur lätt det är att basha sina blatteföräldrar, i en vit, svensk kontext. Förstärka det dåliga, ignorera det bra.

Lojaliteten bryts och diktjaget skriver sig in i sexualiteten, försöker älska i den härva av förtryck och underläge som hon vant sig vid. Hon festar, knarkar, knullar. Det handlar om att förlora sig, smutsa ner sig, förgöras för att pånyttfödas: ”vem som helst kan tränga in i mig / jag kan vara vem som helst”.

Hon rör sig nära avgrunden. I en värld där sexualitet och våld, relationalitet och makt är sammanflätade söker hon sig tvångsmässigt till masochismen. Hon ligger med män samtidigt som männen, precis som fadern, är bärare av våldet. Paradoxalt ger självskadebeteendet jaget agens och makt över sig själv: ”jag får dö när jag vill”.

Här blir dikterna mindre stringenta, men samtidigt är stilen kongenial med tematiken: dikterna blir fylligare, mer kroppsliga och mindre kontrollerade.

Avslutningen kan beskrivas som den kranka efterfesten. Texterna blir mer reflexiva och ensamma, men kroppen är fortsatt vidöppen: ”det läcker ur alla hål”. Den som letar efter ett uppbyggligt slut letar förgäves. Relationen till kroppen är fortsatt obekväm: ”klä av dig kroppen som ett skal / klä av dig allt som gör ont”.

En underliggande fråga skaver: Vad ska jag göra med min historia i nuet? Arif skriver: ”stängda ögonlock som ett slag mot det förflutna / det förflutna som ett slag mot ögonen”.

Det är skriften som är förlösaren i denna förtvivlade bok. Men i slutet ger diktjaget uttryck för en befogad oro: ”hörs jag nu? / eller / rymmer orden mening i rummet som inte rymmer oss”.

Kommer läsarna att begripa min dikt? Kommer mina ord i dessa nationalistiska tider att utnyttjas i rasistiska diskurser mot det kollektiv som jag kommer ifrån? Får ”barn till mödrar som ber oss om råd” förråda sina mödrar? Innebär att frigöra sig från ett våldsamt sammanhang att upprepa våldet?

Arazo Arifs modiga och såriga diktsamling finns nu i rummet och gör det lättare att andas. Jag ser fram emot att följa hennes fortsatta författarskap.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi