Gräver brunn till dagens Turkiet

Claes Wahlin: Hos Pamuk möter öst väst och moderniteten traditionen

Foto: Jacques Brinon / AP
Turkiska författaren Orhan Pamuk (född 1952) fick Nobelpriset i litteratur 2006.
BOKRECENSIONER

RECENSION. I sin Nobelföreläsning påminde Orhan Pamuk om det turkiska ordstävet att gräva en grop med en nål, något han liknade romanförfattandet vid. Hans romaner har ofta en allegorisk dimension. De betyder mer än vad som skrivs ut. I hans senaste roman, Den rödhåriga kvinnan, så möter öst väst och moderniteten traditionen. Det är en roman om fäder och söner, om litteraturens betydelse och om priset för utveckling. Som alltid hos Pamuk skrivs inte detta läsaren på näsan, utan finns i texten för den uppmärksamme att spinna vidare på.

Cem heter sonen, vars politiskt radikale far under sonens uppväxt antingen sitter fängslad, eller också lever med en annan kvinna. Cems dröm är att bli författare, men av olika skäl blir han i stället ingenjör, vilket delvis kommer sig av att han som ung, för att bekosta sina studier, arbetar som lärling åt en brunnsgrävare, ett yrke som på 80-talet var respekterat. Man gräver för hand, om än inte med en nål; konsten är att veta var vattnet finns och sedan gräva där.

En olycka inträffar. Cems extrafar, som brunnsgrävarmästaren är, blir kvar nere i brunnen efter att Cem råkat tappa ner en hink. Han flyr från platsen övertygad om att han dödat sin extrafar. Det dröjer många år innan han får reda på vad som hände. Under lärlingstiden har han också haft en natt med romantitelns rödhåriga kvinna, en kvinna som det visar sig att … ja, har man läst Kung Oidipus så förstår man.

Helst ska man också känna till Rostam och Sohrab, en välkänd historia ur det persiska eposet Shahnameh av Ferdowsi, skrivet kring år 1000, alltså betydligt senare än Sofokles tragedi. Historien är delvis en spegel av Oidipus tragedi, Rostam dödar sin son, Sohrab. Matthew Arnold skrev faktiskt en långdikt om just den berömda episoden 1853. Pamuk låter så ett västerländskt epos möta ett österländskt, båda av samma dignitet för respektive kulturområde.

Cem blir med tiden rik, han grundar ett företag som bygger fastigheter, men får inga barn. Företaget blir hans son, döpt till Sohrab. En dag kommer, liksom i den grekiska tragedin, det förflutna ikapp honom. På vägen dit har vi fått ta del av ett Istanbul i kraftig förändring. Man borrar nu brunnar med maskiner, och epos som Shahnameh är det inte många som känner till när man upptagen med att leta dyra hotell på exotiska platser eller inreda flotta våningar.

Cem och hans fru har dock kvar ett kulturellt intresse, som yttrar sig i att besöka museer världen runt och spåra upp illustrationer av historien om Rostam och Sohrab. Men avståndet mellan den moderna generationen och den äldre är stort. När Cem återvänder till platsen där han en gång grävde en brunn, så är den inte att känna igen. Enda sättet för honom att göra reda för sitt öde är med hjälp av de båda eposen, av litteraturen. Utan konsten svävar människan fritt i ett samhälle hon inte riktigt förstår och därför inte kan påverka.

Men lätt hand glider prosan fram över Istanbul genom tiderna, dock uppstår vissa hack, eftersom översättningen lider av en alltför ofta klumpig meningsbyggnad, något som kunde ha justerats av en korrekturläsare. Men Pamuks skrivnål skapar en vacker grop och om läsaren finner att Den rödhåriga kvinnan låter sig läsas som en kommentar till vad som just nu pågår i Turkiet, så läser hon alldeles rätt.

FAKTA

ROMAN

» Den rödhåriga kvinnan

Orhan Pamuk

Övers. Mats Andersson

Norstedts