Hårdhänt bögsex, smärta och droger

BOKRECENSIONER

Klickvänlig rubrik lockar till läsning om Leif Holmstrands nya roman

Foto: Leif Holmstrand (född 1972) författare, konstnär och kompositör. Foto: Leif Holmstrand

Eftersom titeln på Leif Holmstrands nya roman är måttligt säljande, lockas jag av möjligheten, i dessa klickräknar­tider, att försöka sälja in recensionen på motsatt vis: här vankas det hårdhänt bögsex, ohejdbar kåthet, droger, smärta och lite kannibalism!

Så läs vidare! För när ramlade du senast över en lika pregnant beskrivning av köttsligt begär som denna: ”jo – jag vill ha din mun i min – att din muns insida vrängs ut – att den vrängs in i min mun – att den känns glatt mot min muns insida – då smakar allt jag säger som du gör inuti – det är lätt att tänka kåta tankar då”.

Att återge denna romans handling i traditionell mening (början-mitt-slut) är svårare. Alltihop utspelar sig i något slags vagt framtida konst-, prostitutions- och drogtillvaro i en rad metropoler som alla förblir rätt utbytbara. Här finns (minst) ett berättarjag, någon som heter Peter och någon som heter Mona.

Men trots att de dyker upp i olika sammanhang får de aldrig tydliga konturer. Saker händer – oftast smärtsamma, våldsamma, sexuella – utan att man som läsare riktigt förstår vad. Det är som att hamna mitt i en underlig avant garde-film, utan möjlighet att greppa sammanhanget, tills man förstår att det inte finns något.

Det är något rasande, förtvivlat och på samma gång hämningslöst affirmativt över denna roman, som en korsning av Thomas Pynchon och Lars Norén. Ändå övertygar den mig bara delvis. Kanske är det den närmast barocka språkglädjen som är problemet: resultatet blir så entonigt monomant, när det inte slår över i det direkt överlastade: ”Akta dig för överjordiska strömdrag, snuskeriernas ekonomi – skydda din töntiga värdighet från spekulanternas jublande gemenheter, de fördelar varorna mellan sig i ett självgottlyckligt grälsjukt snurr!”

Så där fortgår det skickliga ordstaplandet, alltmedan mitt intresse glider i väg någon annanstans.

Om detta är en brist, så är det dock ingen naiv brist. Romanen har sin egen klarsynta analys av problemet: ”raderna har för många möjligheter, du kan inte presentera något som ett citat utan att åstadkomma överkommunikativa hav av oönskad meningsfullhet.” Ja, exakt så är det. Möjligheterna är för många. Personerna heter Peter och Mona, men kunde de inte lika gärna, frågar sig jaget, hetat ”Britta och Alex”? ”Santos och Hera”?

Det problem Städer som inte är städer brottas med är varken narrativt (hur skapa en fungerande berättelse?) eller fiktivt (hur lura läsaren att tro på det påhittade?), utan snarare existentiellt och estetiskt: hur finna en begränsning som kan göra all denna överflödande mening meningsfull? Varför skriva en roman? Varför leva?

Nu är Holmstrand inte den som säljer livsvisdomar, i alla fall inte av det vanliga slaget. Kärleken är visserligen central, men det är en kärlek som aldrig kan skiljas från kåtheten, och som aldrig låter sig stängas in i någon ”duett”. ”Alla är horor, arbetar som horor och lever horigt i en horvärld bland tusen horvärldar” kan det heta, utan någon större bitterhet. Snarare då likgiltighet.

Ändå bevarar denna högoktaniga prosa också hoppet om något annat än horandet, som när berättarrösten drömmer om ett barn inuti sig själv: ”Det är som att mitt barn knackar på min kista, eller jag på mitt barns. Någon av oss är död och kan inte svara, inte öppna. Fast vi båda vill.” I de stunderna är jag såld.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Romaner