Vittne till massmord

Helin Sahin debuterar med roman om turkisk massaker

Foto: Wikimedia
Flyktingar under konflikten i turkiska Dersim 1938.
BOKRECENSIONER

Auktoritära ledare brukar sällan be om ursäkt.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan (dåvarande premiärminister) höll dock ett uppmärksammat tal den 23 november 2011 där han beklagade massakern i Dersim 1938 och kallade den för en av de mest tragiska händelserna i landets moderna historia. Många kritiserade talet för att de uppfattade ursäkten som politiskt spel i syfte att smutskasta oppositionen.

Turkietkännaren och samhällsdebattören Helin Sahin debuterar med Minnesstädningen, en vittnesroman om massakern då den turkiska militären dödade och fördrev tiotusentals civila som tillhörde den religiösa alevitiska minoriteten.

”Minnestädningen” är det andra skönlitterära verket på kort tid som kommer ut i Sverige och belyser händelserna i Dersim. Sema Kaygusuz Platsen i ditt ansikte kom 2015 i svensk översättning av Ulla Bruncrona på Ersatz förlag.

Böckerna liknar varandra i sin uppbrutna, kaotiska form och det kan knappast vara en tillfällighet. Både Sahin och Kaygusuz utgår från sina släkthistorier. De gamla som överlevt har varit med om erfarenheter som språket inte orkar bära fram. Stumhet uppstår ur skulden och skammen. Minnen kommer i fragment som kan vara omöjliga att tyda och få ihop. Att minnas krig är ett förlopp som kan pågå i generationer.

1 av 2 | Foto: Sofia Runarsdotter
Helin Sahin, författare.

Helin Sahin skriver Minnesstädningen i en tradition av vittneslitteratur. Materialet är dokumentärt, men jag vill ändå kalla boken en roman för dess sökande efter att ge gestalt åt det fasansfulla traumat. Människor har mördats på bestialiska sätt framför sina närmastes ögon. Kvinnor har kastat sig ner från klippor för att undgå att bli våldtagna. Grymheten är gränslös.

Titeln syftar på den bokstavliga bortstädningen som släktens kvinnor ägnar sig åt, ofta med risk för sin egen hälsa. Under läsningen tänker jag att det är synd att boken inte innehåller foton, men de har kanske försvunnit i den ständigt pågående utrensningen av minnen? Det finns mycket smärta att städa bort.

Männen i boken vill hellre gräva fram och sortera.

Huvudpersonens far ger ut en tidskrift där han ifrågasätter den kurdiska identiteten. Språket kirmanjiki är inte detsamma som kurmanci. Folket man tillhör har många olika namn och familjemedlemmarnas självuppfattning kläs av lager för lager. Faderns vän Cano är outsidern som söker sanningen. Han förklarar hur utrensningen i Dersim slog sönder en uråldrig struktur av samarbete mellan stammarna och deras konfederationer. Nyckeln till de gamlas minnen är ”zone ma”, modersmålet som inte tillåts leva och trängs ut av turkiskan.

Det är nästan omöjligt att läsa Minnesstädningen utan omfattande förkunskaper i Turkiets politik och historia. Vissa partier är direkta mot läsaren och känslomässigt drabbande medan andra framstår som mer inåtvända interna angelägenheter.

Turkiet har en tung historisk skuld till sina etniska minoriteter. Att läsa Minnestädningen är att ta vara på ett fragment av smärtan.

ARTIKELN HANDLAR OM