... och en lysande tid

1 av 3 | Foto: Lindeman gökar vidare på Berns 1979.
BOKRECENSIONER

Staffan Schöiers och Stefan Wermelins radioserie The Svenska Ord Story har blivit ett praktverk av magisk underhållningshistoria. Utdrag ur sketcher och sånger varvas med minibiografier och det rika bildmaterialet inbjuder till ett nostalgibad som varar ett kvartssekel. Så unga, begåvade och väldigt vackra de var - Hasse, Tage, Monica, Gösta, Lena, Birgitta och alla andra.

Bilderna äger den sorts karisma som uppkommer då ett förbund har slutits med tiden, som får oss att tro att om vi bara tittar tillräckligt länge så kan vi uttyda gåtan som är tidens flykt.

Svenska Ord är på ett år när årsbarn med 60-talet och då föds också det moderna samhälle som är vårt, som vi fortfarande kan känna igen i HasseåTages texter. Ta exempelvis Gula Hund som 1964 framfördes på Chinateatern - "Hur tror ni att ni ska kunna bli inlemmade i det svenska samhället om ni inte kan stava till dalkjusa!?" ryar Alfredsons zigenarpatriark på sin familj och läxar upp Birgitta Andersson som inte kan skilja mellan de kulturella stereotyperna av en göteborgare och en neger.

Sedan den gåshudsframkallande sången från Monica Z - "Tänk att få va så jävla bra som dom" som avslutas med Du gamla du fria i etnotappning.

Skillnaden mellan då och nu är väl att publiken för fyrtioett år sedan kände sig manade att ställa sig upp till nationalsången för att sedan förvirrat sätta sig igen.

Den radikala våg som reste 60-talet bar även HasseåTage. Men det kan inte förklara varför det bara finns ett Svenska Ord i Sveriges underhållningshistoria. Det var en unik erfarenhetsblandning som uppstod den gången i studentspexets 50-tal.

I en svensk jämlikhetsmylla mötte arbetarklass-Tage uppvuxen i Folkets Park en medelklass-Hasse med massor av kulturellt kapital. HasseåTage var akademiker utan snobbism med förmåga att knyta mängder av talangfulla människor kring sig.

De omfamnade vardagen men kunde samtidigt göra politik. Deras trollspö svingades begåvat över både högt och lågt, det alldagliga och det sällsynta, långt innan det 80-tal som uppfann postmodernismen (eller om det var tvärtom) fått äran av att ha brutit upp dessa nivåskillnader.

Den unika värmen kom inte från ett förlorat samhällsklimat. Det är så lätt att bli bländad av den trivsamma nostalgin som strålar från Svenska Ord, så lätt att i backspegeln tro att alltihop utspelade sig i något slags Sörgården. Men på många sätt var 60- och 70-talen ett brutalare samhälle än dagens, mer bigott, icketolerant med hårdare klass- och könsförtryck. Välfärdsstaten hade en kort blomningstid men vi lever fortfarande på dess landvinningar.

Den uttalade humanismen och det genuina gemytet var HasseåTages eget verk och man undrar hur det hade kunnat låta idag - en rimmad dokusåpavers, sketcher om systemskiftet, fallskärmslimerickar och ett knippe sånger om allt från långtidssjukskrivna till Irakkriget.

Den stora boken om Svenska Ord är ett återseende av något förlorat. Ett vemod över att något vackert har vissnat, för att det aldrig mer kommer att bli just så, utan på något annat sätt. Men det är nutiden som är naiv och oskuldsfull, den som helt enkelt inte kan formulera en zigenarvisa, en sannolikhetsmonolog eller en sång om Rågsved-8 trappor, som inte kan vara ömsint, samhällskritisk, vardagstrivial och intelligent samtidigt. Inte därför att allt är så annorlunda idag, utan därför att inga är tillräckligt briljanta.

Humor

Ann Charlott Altstadt