Paul Auster faller på upploppet

Petter Lindgren om ett spännande grepp med parallella världar som tyngs ner av sportfånerier

Foto: AP
Fyra nyanser av Auster – i Paul Austers ”4321” kastas läsaren så handlöst mellan parallella världar så att man stundtals tappar fotfästet.
BOKRECENSIONER

Blott en kvarts roman gammal avlider Archie Ferguson, huvudperson i Paul Austers nära tusen sidor långa uppväxtskildring ”4321”, av ett blixtnedslag. 

Tonåringen, som i likhet med Auster själv är född 1947 i en judisk familj i New Jersey, befinner sig på ett sommarläger när olyckan sker. Minuterna innan har han legat på sin säng i sovstugan och bläddrat i ett nummer av Mad, sedan är det något som lockar honom ut i slagregnet.

Jag blir lite paff och sorgsen av frånfället, men är vid det här laget så långt hunnen in i ”4321” att jag vet att jag ändå sitter tryggt med ytterligare tre Archie Ferguson på hand, genetiskt identiska med den döde men med skiftande förutsättningar. En av Fergusonarnas pappor driver till exempel ett framgångsrikt varuhus medan en annans lämnar familjen i sticket. Mammorna har alla en dragning till fotografi men lyckas i varierande grad använda konstarten som födkrok.

Också föräldrarna, Stanley och Rose, är desamma, men i övrigt är släktbanden rena tombolan. Den av huvudpersonerna hett åtrådda Amy Schneiderman, en av bokens viktigaste karaktärer, dyker till exempel som både plastsyster och kusin, och som alltid hos Auster ägnas över huvudtaget ett stort intresse åt slumpens skördar. Inte minst har kvartetten Ferguson en enastående förmåga att råka ut för olyckor, och deras olika frakturer fungerar också som ett sätt att hålla isär killarna.

Vilket inte är det lättaste, bör sägas, för ”4321” är en roman som då och då medvetet kuperar om leken så att läsaren tappar fotfästet och försätts i en närmast drömlik svävning. Greppet låter kanske som en krystad skrivövning, men ger en spännande djupverkan åt skildringen och gör bitvis läsandets nu lika svårt att överblicka som huvudpersonernas. Kanske kan man tala om en överlagringseffekt, eller om en sorts dubbelexponering erinrande om det trickfoto som omtalas i Austers självbiografiska ”Att uppfinna ensamheten” (1982, på svenska 1992 i översättning av Aris Fioretos, Tidens förlag), en bild där författarens far med hjälp av speglar låtit sig porträtteras från flera håll samtidigt.

Liknande konstruktioner har förstås sett dagens ljus förut, ta till exempel den stackars lilla Ursula som bara dör och dör i Kate Atkinsons roman ”Liv efter liv” från 2013 (på svenska 2015 i översättning av Anna Strandberg, Massolit), eller varför inte Peter Howitts romantiska filmdrama ”Sliding doors” (1998) där Gwyneth Paltrow både missar och hinner med tåget. 

För Austers del handlar det snarast om en grandios exploatering av en av hans mest frekventa tankefigurer, den som rör tillvarons eventuella förgreningar i parallella universum. Eller som han formulerar det mot romanens slut: ”att världen som den var aldrig skulle kunna bli mer än ett fragment av världen, för verkligheten bestod även av det som skulle ha kunnat ske men inte gjorde det, att den ena vägen inte var bättre eller sämre än vilken annan väg som helst men att plågan med att leva i en enda kropp utgjordes av att man i varje givet ögonblick bara fick befinna sig på en enda väg”.

Som inbitet Auster-fan följer jag gladeligen Fergusonarnas respektive omvägar till kärleken och det skrivna ordet (i en av versionerna blir Ferguson journalist, i en annan författare), men kroknar samtidigt en smula över att de alla fyra är sådana kalenderbitande sportfånar. För mig som inte är särskilt intresserad av vare sig amerikansk fotboll eller dito brännboll blir romanens bråckliknande utläggningar i dessa ämnen helt enkelt långtråkiga att läsa, och detsamma gäller de inblandades tjat rörande vissa amerikanska högskolors för- eller nackdelar. 

Jag kan köpa det, upphovsmannen är ju trots allt en universitetsutbildad amerikansk sportfåne, men tyvärr förefaller det avverkade sidantalet till slut sätta sig i benen också på Auster själv, som ju i grunden är en elegant sprinter snarare än maratonlöpare. Romanen tappar märkbart i sista kvarten, och hade avgjort vunnit på att strykas ner med åtminstone ett par hundra sidor.

All heder dock åt översättaren och superstjärnan Ulla Roseen som utan att förtröttas klarar distansen ut, jonglerande med ”oöversättliga” ordlekar och hanterande Austers uppenbarligen nyvunna vurm för meningar som räcker två varv runt kvarteret och mer därtill. 

ARTIKELN HANDLAR OM