Kalla fakta om en bättre värld

Anders Johansson läser Hans Roslings memoarer

Foto: Henrik Montgomery/TT NYHETSBYRÅN
Medieprofilen och folkbildaren Hans Rosling avled tidigare i år, 68 år gammal.
BOKRECENSIONER

”Det här är ingenting som man kan diskutera. Jag har rätt och du har fel.” Det var så han sa, Hans Rosling, i det där tv-klippet som blev viralt. Vad drar man för slutsats av det? Att suget efter auktoriteter – män som talar om hur det är – uppenbarligen är enormt, i synnerhet om de har goda nyheter.

Ett par år senare är han borta, men innan sin död hann han, med Fanny Härgestams hjälp, skriva sina memoarer, och dessutom ytterligare en bok som lär komma ut nästa år. Det säger något om Rosling antar jag. Semester verkar inte riktigt ha varit hans grej.

Hur jag lärde mig förstå världen lyder memoarernas titel. Det är åtminstone aningen mer ödmjukt än baksidestextens anspråk på att ”förklara hur världen fungerar”. Hur som helst slukar jag boken och drabbas av två insikter som nog kan framstå som motstridiga.


För det första: det tar lång tid att bli riktigt bra på något. Att Rosling vid sin död inte bara var en kvalificerad expert på global hälsa, utan också en lysande föreläsare råder det ingen tvekan om. Han var bra, tror jag, för att han var självsäker, och han var självsäker för att hans erfarenheter var omfattande och breda. Från arbetarklassuppväxten i Uppsala, tjänstgöringen som läkare i Sverige och Moçambique, från forskning och undervisning, från kampen mot ebola i Liberia, från kontroverser med Fidel Castro, topp­möten i Davos och FN, och så vidare. Lägg till det rejäla doser nyfikenhet och flit så blir resultatet till sist rätt bra. Men det tar ett liv att nå dit.

För det andra: samhällelig utveckling kan gå ganska fort. Genom att börja berättelsen med far- och morföräldrarnas liv visar Rosling och Härgestam effektivt hur snabbt det svenska välfärdssamhället faktiskt byggdes. Från skjul med stampade jordgolv till ett tekniskt avancerat och relativt jämlikt samhälle på bara några decennier.

”Hans Rosling hade förmågan att vända en dyster bild till en framgångshistoria, utan att för den skulle låta som att han var utsänd av Timbro”

Eller formulerat i mer personliga termer: från ”mormors fyraåriga grundskola till min professorstitel på bara tre generationer”. Genom att relatera det svenska framsteget till så kallade ­u-länder, vars grad av utveckling vi alltid tenderar att underskatta, visar han att dessa distinktioner – vi och dom, nord och syd, i-länder och u-länder – i många fall är koloniala illusioner.


Trots all misär som detta återberättade liv utspelas mot är det här följaktligen en ljus och hoppfull bok. Rosling framstår som en lyckad korsning av Johan Norberg och Per Wästberg: här finns framstegstron och det goda humöret. Det är smittsamt, men inte oproblematiskt.

Det jag har svårt för är bristen på ödmjukhet – eller mjukhet kort och gott – i Roslings sätt att resonera. Han verkar ha gått genom livet med en tvärsäker tro på att det finns rätt och fel, och att han själv alltid befann sig på den förra sidan. Denna tro baserade sig enligt honom själv på ”fakta”. Det hamras in gång på gång: ”Hela min forskning och den undervisning som jag ägnat mitt liv åt bygger på att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig.” Som om han genom denna truism befann sig i något slags heroisk opposition.


I vissa fall är denna ärke-positivistiska hållning visserligen ganska befriande. Som när han avfärdar en viss typ av etisk argumentation för att tillgång till den bästa tänkbara sjukvården är en mänsklig rättighet. ”Tillgång till grundläggande sjukvård borde vara en mänsklig rättighet” replikerar Rosling krasst; ”tillgång till den bästa sjukvården kommer att vara någonting för en privilegierad grupp under en mycket lång tid.” En etik som inte tar hänsyn till vilka resurser som står till buds är helt enkelt inte mycket att ha.

Andra gånger är hans fakta-tro mest genant. Det är talande att näringslivets höjdare får beröm (”Cheferna var faktabaserade”), medan de egna läkarstudenterna avfärdas som ”puckon” när de ifrågasätter hans framstegspredikan. Saken är ju enkel: 80 procent av världens ett­åringar vaccineras mot mässlingen; den extrema fattigdomen minskar. Fakta! Allt blir ju bättre! Mannen som gör anspråk på att förstå världen, lyckas inte göra sig förstådd bland sina studenter. ”Jag hade kommit till korta. […] Några få förstod, men det räckte inte för mig.” Det är en intressant och viktig kontrovers. Frågan är förstås vem det är som inte förstår.


Vad Rosling inte verkar kunna ta in är att det finns andra ”fakta” (som att de extremt rika äger en allt större del av världens samlade tillgångar, eller att jordens medeltemperatur bara stiger), fakta som pekar i en helt annan riktning än den han själv har för ögonen. Att det finns framsteg behöver ju inte betyda att allt blir bättre. Ironiskt nog är det som om han glömmer bort sin egen läxa: ett resonemang om hälsa som inte tar hänsyn till resurserna (jordens till exempel) är inte mycket värt.

Men framför allt verkar han inte ha förstått att det var något annat än fakta som gjorde att hans föreläsningar gick hem: berättelsen. Förmågan att vända en dyster bild till en framgångshistoria, utan att för den skulle låta som att han var utsänd av Timbro. Rosling hade den förmågan. Det är ingen liten sak.

FAKTA

Memoarer

»  Hur jag lärde mig förstå världen
Hans Rosling & Fanny Härgestam
Natur & kultur

ARTIKELN HANDLAR OM