Lyrisk poesi av ekokämpe

avKristofer Folkhammar

BOKRECENSIONER

Jonas Gren skärper blicken mot konsumismen

Debuterande Jonas Grens poesibok Lantmäteriet börjar på Europas motorvägar. Den börjar i hur drivmedel, bensinmacksvaror, människor, myndigheter och svampar existerar i relation till de odödliga vägarna.

Eller den börjar framför allt i några typografiska former som går att utvinna ur rektanglar och kvadrater: efter motorvägen följer bambun, höghuset, stupröret, en något kantig bil, Kaba i Mekka, cigarettändaren och slutligen ett kärnkraftverk. 

Formen blir ordagrant diktens innehåll, och utifrån de av spalter gestaltade objekten diktar Gren en lakonisk civilisationskritik i den katastrofalt nerskitande kapitalismens tid. Tydligt slår dikten an sin kritiska ambition i rubriker som ”V Ä R L D E N” och ”T I L L V Ä X T”, för att låta det stora, akuta anslaget sippra ner i mer specificerade motiv. Hyperideologier låter sig nämligen gestaltas väl så.

Man får läsa långsamt. Inte för att dikten som sådan är det minsta krånglig, utan för att orden s  p  ä  r  r  a  t  s upp i sina spalter, oftast med bara ett ord per rad. Orden spänns ut och surras fast mellan två marginalstreck.

Gren spärrar upp det vi låter ske. Formarbetet blir ett sätt att i dikten hejda och avnaturalisera det förgivettagna: Göra människan till en art. Göra kapitalismen till ett system. Och genom detta synliggöra förödelsen.

Den omständliga och väldigt vackra typografin får mig att läsa utsnitten från vår tids ohållbara konsumerande, brutala exploaterande och alltför bekväma åkande mot förödande detonationer, med en ny, och bokstavligen skärpt blick.

Bokens andra del utgörs av en lyrisk berättelse om en lantmätare som kliver in i och ut ur kartor, genom seklerna, ser sörmländska 1600-talssocknar bli Katrineholm 2010. Lantmätaren hinner både bränna kartorna i en längtan efter att komma vilse, och hålla ett brandtal för framkomlighet och framgång inför kollegiet och generaldirektören: ”Ärevarvet kring jorden fortsätter!” avslutar han.

Dessutom får man ta del av Gren som en lite sträv och väldigt rolig naturlyriker. Spänningen mellan tider och miljöer, mellan tätt ljudarbete och berättande drag, naglat någonstans mellan fascination och sorg, får mig att tänka på Lotta Lotass. Om Lotass hade arbetat med täta radbrott och humor, vill säga. 

Det är en spretig helhet, väl infallsrik skulle man kunna tycka. Men jag läser det som nödvändigt: det domesticerande kartritningsmotivet måste utmanas av något friare och mer disharmoniskt, för att det alltför ordnade inte ska reproduceras.

Svensk poesi har i många intressanta fall det senaste decenniet varit upptagen med att kartlägga de språk som olika fält i samhället består av, för att på så sätt avtäcka ideologi och maktstrukturer. Ida Börjel och Ulf Karl Olov Nilsson är kanske de mest uppmärksammade.

Men jag låter mig ana en strömning i vardande efter detta. En poesi som med erfarenhet av ett konceptuellt, diskursanalytiskt skrivande, mer skarpt vill påstå något. Tydligare vänt mot samhällfrågor, men utan att göra avkall på ett ambitiöst, formorienterat diktarbete.

Man skulle kunna säga att poesin tycks röra sig från undersökning till något mer hävdande. Eller med Grens eko-poesi: från kartläggning till karta.

Kartan figurerar hos Gren som ett formspråk, men den har också en tydligt gestaltande funktion: den är ett redskap för ekonomisk överblick, vilket föranleder ett kapitalistiskt exploaterande, och döda fågelkroppar fyllda med av människor bortkastade plastföremål.

Lantmäteriet är med sin klara agenda och sina varierande uttryck, både mitt i sin lyriska samtid och överraskande egensinnig. Den skärper läsarens blick, både mot boksida och omvärld.     

Kristofer Folkhammar