En norrman som söker friheten i USA

Marsdals vindlande bok låter sig inte fångas i enkla teser

1 av 2 | Foto: Pernille M Walvik
Magnus Marsdal söker upp sina släktingar i USA och berättar i en vindlande bok om de som en gång emigrerade. ”Fan, så bra berättat”, skriver Göran Greider.

avGöran Greider

BOKRECENSIONER

”Har vänstern varit på reträtt i trettio år för att vi aldrig förstod det där med friheten?” Den ödesfrågan inleder den norske vänsterskribenten Magnus Marsdals Frihetens mödrar. Den startar i soliga Kalifornien där han befinner sig med sin lilla son. Han är föräldraledig. Hustrun forskar på ett universitet. Men när han strosar runt med sonen känner han det: Den amerikanska friheten! Det är något i själva livskänslan här! Han steker pannkakor till frukost, äter stora blåbär och undrar: Är det något här som saknas i det jämlika Norge?

I en bok som kom för snart femton år sedan argumenterade Marsdal för en frihetlig vänster och en radikal individualism. Som jag minns det kändes den mer som ett tidstypiskt försök att få vänstern och socialdemokratin att ta sig ur en kollektivistisk tvångströja och bli modern – genom att triangulera med ­liberalismen. På sätt och vis är det projektet också i Frihetens mödrar men här blir det djupare och långt mer personligt. I USA söker han nämligen upp sin släkt i staten Washington, nära Seattle, dit så många skandinaver en gång emigrerade, för att jobba på sågverk eller som skogshuggare.

Och så börjar Marsdal berätta historien om torpar- och fiskardottern Sanna som blev kvar i Norge och gifte sig med Trygve som gjorde karriär i facket och i Arbeiderpartiet och byggde välfärdstaten Norge. Och parallellt med det – historien om Sannas lite äldre syster Lina som följde med mannen Ingvald till friheten i Amerika i tjugotalets början. Direkt ska det sägas: fan, så bra berättat det är! Man dras in i en medryckande historia om två grenar på samma släktträd som skiljs av ett hav och av två olika politiska kulturer. Emellanåt glömmer jag att det är en öppet politisk bok jag läser.

Det är frihetsbegreppet Marsdal diskuterar, i mötet med tea party-amerikaner och släktingar. Snart upptäcker han det som alla vänstermänniskor på besök i USA snabbt gör: Den fantastiska förträngningen av en blodig amerikansk historia där arbetarrörelsen kvävdes i sin linda. 

I sin släkts hemstad Everett beser han den plats där en massaker inträffade 1916: Något dussin strejkande arbetare sköts till döds. Hans amerikanske fyrmänning John minns chocken när han i vuxen ålder, på universitetet, första gången fick kännedom om den fruktansvärda massaker som skakat hemstaden. Ingen hade någonsin nämnt den.

Så där är det i stad efter stad i Amerika. Under årtionde efter årtionde kallades domstolar, polis, militär och bolagssheriffer in för att kväsa arbetarprotester. I Sverige har vi ett Ådalen. I USA inträffade ett sådant varje månad, år efter år. När Marsdal grubblar över vad den berömda amerikanska individualismen egentligen består i kommer han fram till att den i allra högsta grad består av – resignation och cynisk realism. Fastklamrandet vid den privata friheten var allt som återstod när drömmen om att få makt över samhällets spelregler gång på gång krossades. Undantaget är de årtionden då Roosevelts New deal lanserades och den ekonomiska eliten faktiskt förlorade mark.

Ändå urskiljer han en paradox: Vad var det den norska släktgrenen slogs för när de byggde ett mer jämlikt samhälle? Svar: Frihet för den enskilde individen, frihet från beroende, underordning, godtycklig behandling. När hans gammelfarfar kämpade för en arbetsrätt som sa nej till osakliga uppsägningar, ja då var det ju individens frihet de slogs för och inte mer av statligt tvång!

Marsdals vindlande bok låter sig inte fångas i enkla teser. Den stora invändning jag har när han pläderar för sitt visserligen progressiva frihetsbegrepp är följande: Han tycks inte inse vilket oerhört mått av just kollektivistisk ideologi det behövs för att få till stånd en framgångsrik kamp för individernas frihet. Att nöja sig med att stjäla ordet frihet från högern räcker ju inte. Kollektivistisk klasskänsla behövs för att realisera det demokratiska frihetsbegrepp – ökad jämlikhet som ett sätt att fördela frihet till fler – Marsdal tror på.  

Ibland förnims en air av lite ytlig medelklass över Marsdals sätt att tänka. När han på slutet, på ängsligt medelklassmanér, anlitar städhjälp via ett skumt städbolag och rumänskan Iliana kommer hem till hans och hustruns hem blir jag förbannad: jag litar inte riktigt på denne vänsterman. Då hjälper det inte att han följer med Iliana hem till fattigdomens Rumänien för att förstå hennes liv. Av en frihetlig socialist begär jag lite kollektivistisk moral!

Värdet av Marsdals bok är, utöver läsglädjen, denna insikt: Vänstern behöver inte vara rädd för friheten. Det är den vi kämpar för. Men den kampen förutsätter kollektivism.

ARTIKELN HANDLAR OM