Ett nyttigt geni

Av: Claes Wahlin

Publicerad:

Claes Wahlin om människan bakom encyklopedin

1 av 2
Denis Diderot, byst av Jean Antoine Hudon. Foto: Erik Cornelius/National Museum
Försättsbladet till den första utgåvan av Encyklopedin.
Försättsbladet till den första utgåvan av Encyklopedin.

Det tog sin tid, egentligen ­ända fram till den senare delen av 1900-talet, innan Denis Diderot (1713-1784) kom att uppskattas efter förtjänst. Delvis berodde det på att han publicerade ytterst få verk under sin livstid, medan hans redaktörskap av den stora encyklopedin naturligtvis var känt. Det arbetet i sig var en ­imponerande kulturhistorisk bedrift. ­Diderot skrev inte bara hundratals artiklar, han läste igenom och korrigerade ­tusentals och åter tusentals i det verk som hade till syfte att samla allt mänskligt ­vetande.

Utgivningen av encyklopedin, som ­pågick under ett kvartssekel och med d’Alembert som medredaktör, var ett ­revolutionerande projekt. Här rymdes inte i första hand vad vi kallar de höga konstarterna eller noblessens historia. ­Diderot ville ge offentlighet åt allt det ­arbete som människor utförde, framför allt handens arbete: bondens dagliga värv, hantverkarens skicklighet, bagarens konster, redskapens mekanik och ­alla de maskiner som konstruerats i efter­dyningarna av 1600-talets naturvetenskapliga upptäckter. Namn som Francis Bacon eller John Locke fick en fransk ambassadör i Diderot.

Sinneserfarenheten, inte nedärvda försanthållanden eller föreställningar, var det som räknades. Diderot själv besökte gärna hantverkare och arbetare för att få förstahandsinformation; skråväsendet tenderade ju att hålla sina kunskaper för sig själva. Det är folket, den vanliga männi­skan och hennes arbete som ­intresserar honom, en radikal tanke i ett ­annars socialt och ekonomiskt strikt skiktat Frankrike.

I encyklopedin ryms också ­reflektioner och utläggningar kring religion och filosofi. Många av dessa var radikala. Censuren höll ett vakande, men inte sällan välvilligt slumrande öga över artiklarna. Kritiken smögs in bak­vägen, via ­referenser till oskyldiga uppslagsord. När Diderot skriver om nattvards­brödet, så räknar han ut hur mycket bröd som går åt per år i kyrkorna, och jämför det med vad detta bröd skulle kunna ­göra för de fattiga.

Diderot var kanske den siste som ­omfattade sin tids samlade vetande. Vid sidan av arbetet med encyklopedin skrev han en rad arbeten, men ytterst få publicerades under hans livstid. Det tog därför tid innan omfånget av hans gärning stod klart. Han var inte ­bara oerhört kunnig i natur­vetenskaperna, i matematik och filosofi. Han grundlade konst­kritiken med sina reflektioner över les salons (konstutställningar var ett nytt påfund), förnyade ­romankonsten med mästerverk som Nunnan, ­Rameaus brorson eller ­Jakob fatalisten, ­förebådade realismen och ­naturalismen i sin dramatik och i en ­sedermera ­berömd skrift om teater­konsten. Han ­föregrep därtill tankar hos Freud, Marx och Darwin och hade för sin tid märkvärdiga idéer om psykologi och världens uppbyggnad. Han kunde som ingen annan innan såväl den amerikanska som franska revolutionen tala om mänskliga rättigheter och rätten till lycka. Därtill var han en lysande stilist. Diderot var helt enkelt ett geni.

Eftervärlden uppfattade honom länge som en rastlös, en smula osammanhängande ­figur. Han var ofta långt före sin tid, Nordisk familjebok anno 1907 beskriver dock korrekt hans person som ”blixtrande af ­idéer, omedelbart tändande”. Hans samtalskonst var vida känd, emellanåt, bland mer konservativt sinnade, ökänd. Med tiden, när de liberala idéerna fick bredare fäste, blev han allt mer frispråkig; han tycks ha känt av vart vinden blåser långt i förväg.

Om Diderot finns sedan ­tidigare en biografi på svenska, av idéhistorikern Arne Helldén från 1994. Den är utmärkt, framför allt för den som inte är så bevandrad i det franska 1700-talet eller känner till Diderots skrifter. Helldén redogör för ­såväl encyklopedin som Diderots egna verk. Dock blir personen Diderot en smula abstrakt.

Jacques Attalis Diderot – Tänkandets lycka förutsätter att hans läsare är bekant med såväl Diderots böcker som de stora dragen inom politiken under Diderots karriär. Förutom att han har tillgång till material som inte Helldén kunde ha haft, så lyckas Attali, bland annat genom att flitigt citera Diderot, inte minst från ­breven till älskarinnan Sophie Volland (relationen var möjligen platonskt) – en rik källa till Diderots biografi – närma sig människan ­Diderot i högre grad än Helldén.

Här får vi detaljer om det olyckliga äkten­skapet, hans kärlek till sin dotter ­eller hans spända förhållande till sin bror och far. Dessutom redogörs för Diderots ekonomiska belägenheter, från fattig brödskrivare till mångmiljonär med ­Katarina den Stora som mecenat. ­Jacques Attali är ett känt namn och i egenskap av ekonom har han varit rådgivare åt Mitterand och haft uppdrag åt Sarkozy. Vid ­sidan av sin yrkeskarriär har han, osannolikt nog, skrivit ett femtiotal böcker, huvudsakligen om ekonomi, men också en biografi över Pascal och om Karl Marx.

Attali skriver kunnigt och i ett medryckande tempo; han lyckas få med sig vad som händer i tiden runt ­Diderot, namn rasar förbi och fokus ligger på ­titelns underrubrik: tänkandets lycka. ­Diderot trivdes bäst när han fick tänka och läsa, hans mission kan sägas koncentreras till att få människor att tänka själva, att förhålla sig kritisk till auktoriteter och i stället lita till sin egen förmåga och sina egna sinnes­erfarenheter. Så når oss ­Diderot också i dag, och förmodligen långt in i framtiden.

Både Helldén och Attali citerar ur ett och samma brev från ­Diderot till Voltaire 1758: ”Det kommer en tid när allas aska blandas. Vad kommer det då att spela mig för roll om jag har varit Diderot ­eller Voltaire och om det är mina eller era tre stavelser som finns kvar?” Men Attali ­citerar även den följande meningen: ”Man måste arbeta, man måste ­vara till nytta”.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN