Besjälad dikt av Eva-Stina Byggmästar

avKristofer Folkhammar

Besök av Marilyn Monroe och Emily Dickinson tillför skugga

Eva-Stina Byggmästar (1967) utkommer med sin femtonde diktsamling. Foto: Jan-Anders Broo.

Jag sitter med den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars senaste bok, den turkos-ljusgul-rosa I tvillingarnas tecken, och försöker sätta fingret på hur man kan förstå det säreget uppspelta och muntert vilda i hennes ­poesi.

Jag tror mig hitta ett svar i ett par rader hos den betydligt stramare och mollstämda poeten Helena Eriksson. I Täthetsteoremet (2012) skriver Eriksson: ”i det mellanrum som bildas mellan att kunna tala (formulera sig)/och att ge kroppen fritt ­utlopp”.

Det är i det mellanrummet – förstått som ett sätt att läsa ­eller skriva poesi på – som Byggmästars lättsamt framlekta utopier, tralliga och busenkla uppvisningar av banal extas ­växer fram. Mellan lättfattliga formuleringar och en ohämmad lekplats som är dikten.

Barrkittlande, vagabond­vaggande, rosendoftande dikter som ofta får mig att fundera över den (uppenbarligen) sköra gränsen mellan genialt och ­pekoralt, men som alltid får mig att flina fånigt. Ingen annan ­poesi gör mig så försvarslöst glad som Byggmästars.

I nya boken tar sig denna skandinavisk litteraturs egen Big Gay Al (googla I’m super thanks for asking för illustrerande You­tube-klipp) an idol­dyrkan som en lekfull form för hän­givelse. Byggmästar använder den här gången sin uppsluppna ­eufori för att ha en sorts romanser med två diktälskande ikoner: skådespelerskan Marilyn Monroe och poeten Emily Dickinson.

Och det känns som om de mörka stråken i myterna kring dessa respektive kvinnor, också drar upp skuggade kanter kring Byggmästars vanligtvis totalt översvallande glädjeberusning. Diktjaget försöker med sina ballonger, dockserviser och inner­liga löften trösta sina bortgångna hjältinnor, ta hand om dem. Den ensliga Dickinson ska hon locka med ut på fartfyllda äventyr i läppstiftsröda sport­bilar. Monroe bjuder hon lugn och ro, trygghet: ”Du är inte ensam, för jag finns här / du är helt trygg nu, inget ont / kommer att hända oss, / ingen kommer att ­göra dig illa längre / du är till och med lite lycklig.”

Kanske är det närheten till tragedin och ensamheten, trots allt, som gör att dikterna i I tvillingarnas tecken får en klar stadga som jag inte känner igen från Byggmästars senaste böcker, där spralligheten drar mer åt ­något maniskt. Den ballonglätta dikten förses här med ett tungt uppdrag, som tycks dra ner ­tempot.

Icke-neurotiskt, icke-skeptiskt, icke-macho svävar raderna omedelbart, lättsinnigt, förälskat. Det finns en befriande och överraskande energi i Byggmästars insisterande på dikten som avskild och idyllisk. Denna gång ovanligt kraftfullt genomfört. Kraftfullt som en cerise fjäril i direkt solljus. Eller som ett ­besjälat stycke skirt tyg: ”Jag har fönstret ­öppet, / för att vinden försiktigt / ska kunna ta tag / om gardinens midja / och dra den till sig / i en ­ömsint kyss.”

ARTIKELN HANDLAR OM