Förförde med sin sorg

BOKRECENSIONER

MARIA BERGOM LARSSON läser om Don Juan

Foto: Peter Handke - kontroversiell författare som höll hyllningstal på Milosevic begravning. Nu har hans mångtydiga roman om Don Juan just kommit ut på svenska.Teckning: PERICOLI

■ ■Det är oundvikligt att man funderar över romanens namn: Don Juan, libertinen som enbart i Spanien förförde 1003 men som till sist får sitt rättmätiga straff och förtärs av helvetets lågor. Ett upplägg komponerat av restaurationen.

Don Juan är ett namn fyllt av associationer och litterära referenser, Molières pjäs, Mozarts opera, Lord Byrons romantiska versepos för att nämna några. Men Peter Handkes Don Juan är mer besläktad med Sören Kierkegaards melankoliske estetiker Johannes Förföraren i Enten-Eller än med dessa erotiska upprorsmän, "mitt tungsinne är den trognaste älskarinna jag haft, är det då så underligt att jag besvarar hennes kärlek".

■ ■Peter Handke är österrikare men bor sedan länge i Paris. Och landskapet i Ile de France lever starkt i hans senaste roman. Berättaren är en ensling som bor i portvaktsbostaden till klosterruinen Port-Royal-des-Champs, Frankrikes berömda jansenistiska sextonhundratalskloster där både Pascal och Racine hade sina rötter. Här har han inrett ett värdshus dit numera inga gäster hittar. Istället sköter han sin trädgård, tillreder sina måltider och försjunker i världslitteraturen. Han är kock och läsare. Det är i denna trädgård som Don Juan en dag söker skydd undan sina förföljare. Under sju kvällar berättar han om sina erövringar för den uppmärksamme lyssnaren.

■ ■Vem är han? Något mytiskt omger honom, fåglarna kretsar kring honom, katten stryker sig mot hans ben, fjärilarna fladdrar runt hans huvud. En korp flyger över honom och släpper en passionsfrukt. Han tycks vara en förklädd Pan i förbund med naturen.

Egentligen spelar kvinnorna en underordnad roll i hans berättelse. Han berättar för att bära sin sorg genom världen och överlåta den åt världen, säger han. Don Juan är föräldralös, han hade för många år sedan mist den människa som stått honom allra närmast, hans son. Det är denna starka sorgeutstrålning som gör att kvinnorna dras till honom. Kvinnor i Georgien, Kaukasus, Damaskus, Marocko, Holland, Norge. Don Juan flyr från det ena mötet efter det andra. Inga erövringar, han frigör istället deras begär, han förlöser deras ensamhet. Han blir deras räddare.

■ ■Peter Handkes omständliga och meditativa, liksom prövande språk ger romanen en särskild rymd. Och mitt i det som ser ut som en mytisk historia strör han in sina ironiska kommentarer av en samtid där han uppenbarligen känner sig som en främling. Berättelsens klarblå majhimmel förmörkas regelbundet av nya bombflygsdivisioner "länkar i en europaomfattande manöver eller vemvetvad".

■ ■Att Peter Handke hade det dåliga omdömet att hålla ett hyllningstal vid Milosevics begravning är kanske mer ett uttryck för detta ironiska förhållningssätt till samtidens hjältar och antihjältar än för en dragning åt det totalitära. Man ska inte låta sig luras att avstå från hans roman om Don Juan, den är mer mångtydig än det lilla formatet ger vid handen.

Roman

Maria Bergom Larsson ([email protected])