På flykt genom medeltidens Europa

Claes Wahlin läser Stefan Hertmans suggestiva roman om kvinnan som drevs på flykt undan pogromerna

Foto: Michiel Hendryckx
Stefan Hertmans är en flamländsk författare.
BOKRECENSIONER

Vigdis, en kristen kvinna av börd från Rouen, blir förälskad i David, en jude. Föräldrarna förbannar henne, paret tvingas fly.

Fadern söker sin dotter, hon ska hittas och återföras. Davids föräldrar tar emot paret i Narbonne, södra Frankrike. Men sökandet efter dottern fortgår, de tvingas än en gång fly, nu till Monieux, nordöst om Narbonne. En pogrom drabbar staden. David mördas, deras två barn kidnappas och förs bort. Kvinnan flyr: Marseille, Medelhavet, Egypten, ända fram till Fustat där hon gifter om sig och får ett barn, hennes tredje.

Ryktesvis hör hon att hennes båda försvunna barn ska ha återvänt till föräldrarna i Rouen. Hon tar sitt nyfödda barn, flyr igen, nu mot Spanien i hopp om att därifrån ta sig till Rouen. Hinder uppstår, antisemitism och häxanklagelser. Hennes förvirring tilltar, hon tar sig åter till Monieux. Barnet är försvunnet, förmodligen dött. I Monieux driver hon omkring utblottad och mumlande, för att så småningom blir ett med den vegetation hon dör i.

en roman som överträffar de flesta

Det här är en sann historia. Ett brev skrivet de allra sista åren av 1000-talet av ben Obadiah återfanns i slutet av 1800-talet. Det publicerades 1931 på hebreiska och 1966 kom en översättning av Norman Golb, som i en artikel 1969 satte in brevet i sitt sammanhang, där också platsen där de båda älskande levde längst, Monieux, argumenterades för.

Under medeltiden hade judarna för vana att spara samtliga böcker eller dokument som innehöll ordet Gud eller citerade Bibeln. Dessa fick inte förstöras. De förvarades i ett slags förrådsrum, ”genizah” som fanns i anslutning till synagogor. Genom historien förstördes synagogor och därmed de sparade dokumenten, men just detta brev av Obadiah hittade man bland tusentals andra i en genizah i Fustat-Misr, det gamla Kairo.

Om detta har den flamländske författaren Stefan Hertmans skrivit Främlingen, en roman som överträffar de flesta. Han är tidigare presenterad på svenska med den storslagna Krig och terpentin, en roman om släktingen ”finmålaren”, som efter att ha deltagit i första världskriget och förlorat sin ungdomskärlek sörjer henne resten av livet. Liksom Krig och terpentin så är Främlingen ett slags prövande dokumentärroman, Hertmans egna efterforskningar flätas in i den dokumentärt grundade fiktion han väver.

Läsaren följer Hertmans färd i spåren av David och Hamoutal, namnet som Vigdis, proselyten, ges vid sin omvändelse till judendomen. Hertmans söker likt arkeologen spåren efter de båda. Han reser, så gott det går, samma väg som deras flyktväg. Han finner arkeologiska rester, husgrunder, delar av en synagoga.

Pogromen i Monieux ägde rum 1096, under det första korståget, det som påven Urban II hade rest runt i södra Frankrike och propagerat för. Pogromer var en konsekvens, inte en avsikt av påvens uppmaning. Samexistensen mellan olika religiösa grupper var inget okänt fenomen, Monieux, Narbonne, eller Fustat var exempel på religiöst toleranta miljöer.

Hertmans båda romaner är besläktade med både W G Sebalds prosakonst och Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Prosan präglas av uppmärksamhet: den långsamma flykten, alla faror som lurar, misstänksamheten som möter dem.

Ingrid Wikén Bondes översättning är elegant, stilsäker och suggestiv, hon tycks följa Hertmans med samma noggrannhet som han följer sina båda huvudpersoner.

Romaner om flykt finns det i dag gott om. Bland de mer uppmärksammade under innevarande säsong kan nämnas Samar Yazbeks Hon som vandrar, Moshin Hamads Exit väst, Hakan Gündays Mer eller Jerker Wirdborgs Sommaren, syster.

Ingen av dessa romaner, var för sig nog så välgjorda, kommer i närheten av Hertmans. De må dela teman, men de slukas av Främlingen. Hertmans roman om en flykt för tusen år sedan etsar sig fast med en suggestiv ordkonst där associationerna vandrar i tid och rum. Det är något annat än de romaner som nöjer sig med att skriva om i tid och rum mer näraliggande flyktingar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Medeltiden

Judendom