Ett taskigt sätt att utnyttja Metoo

Förlagen är rädda att missa tåget

1 av 2 | Foto: Martin Dahlgren.
Lisa Gummesson lämnas i sticket av förlaget, menar Aftonbladets recensent.
BOKRECENSIONER

Ett halvår är en påfallande kort tidssträcka från ­inskickandet av en debutroman till dess utgivning. Den normala ligger på två år. Så mycket måste genomlevas: Kritiska läsningar och omläsningar, vånda och tvivel, frustration och förtydliganden. Strykningar, omskrivningar och nyskrivningar.

Men hinns allt detta innan ­Metoo har slutat vara sexigt? Här hamnar förläggaren i ett dilemma: det kanske vore värt att tumma på kvalitetskraven för att hinna få ut en bok om dåliga män?

Lanseringen av Lisa Gummessons debutroman Patriarkatet gör en stor sak av Metoo. Författaren har själv berättat att hon nästan hade skrivit klart sin bok när den gigantiska rörelsen startade hösten 2017. Men att ”upproret” kom som en bekräftelse på vad hon ­redan arbetade med och självklart kunde inlemmas i handlingen. Hon kände sig rentav smått profetisk, förstår man.


”Patriarkatet” inleds illavarslande med ett Foucault-citat. Skönlitteratur som söker stöd genom motton från före detta modefilosofer skapar inte bra förförståelse. Och när jag börjar läsa och inser att romanen tillhör den tröga massan av slentrianmässig triviallitteratur får jag impulsen att vänligt be min redaktion att överlämna uppdraget åt någon annan.

Inte minst för att det är så känsligt med sågningar av debutanter. Som kritiker vill jag här hellre fria än fälla, hellre uppmuntra och lyfta fram det som kan bli bra, vad som helst hellre än fällande dom.

Men ibland måste man vara kritikern som lyfter telefonen halv fyra på morgonen och säger till en främling: ”Ursäkta mig, men jag har en dålig nyhet”.

Dessutom riktas min kritik inte främst mot författarens brister, utan förlagets. 

Redaktörerna på Ordberoende har uppenbarligen inte givit Lisa Gummesson det stöd en debutant kan förvänta sig. Hon har inte fått kritiken, tiden, förklaringarna, omläsningarna, nyläsningarna eller distansen som krävs för att förvandla ett utkast till ett värdefullt verk. Förlaget har nöjt sig med att ge ut utkastet, säkert av rädsla att missa Metoo-tåget.  


”Patriarkatet” är som den mesta triviallitteratur formad genom tv-seriedramaturgi. Handlingen korsklipps i tre berättarperspektiv: tre kvinnliga vänner som alla har dåliga relationer med dåliga män. 

Tyvärr har dessa tre personligheter egenheten att de allihop talar med samma röst. Inom den kommersiella litteraturen är denna brist vanligt förekommande och beror på att varken författare eller redaktörer hanterar grundbulten i hantverket: gestaltning genom stil. Litterära karaktärer görs levande, görs till människor genom sina röster, i hur de lägger orden. 

Därför uppstår ingen litterär spänning i Gummessons roman. Ofta brakar styckena ihop i rena stilgrodor, där akademiska formuleringar och talspråk snubblar över varandra. Ständigt blir texten förnumstig och övertydlig: läsaren skrivs på näsan så mycket att det börjar klia.

Romanen upplöses i en våldsam scen och ond bråd död. Planen att arrangera en sanningskommission spårar ur grovt. Tjejgängets ledarfigur, den lite äldre Mia, får mot slutet av boken en rejäl utskällning av Sara som hon menar har exploaterat de båda andra:

”Och du, det skulle vara så himla skönt om du bara kunde erkänna att du utnyttjat mig. Och Victoria. Att du har utnyttjat vår svaghet, vår utsatthet, för att stilla dina egna sjuka begär av [sic] att hela tiden gå över alla gränser!”

Jag kan inte läsa Saras utskällning som något annat än författarens självrannsakan. Lisa Gummesson har, med benäget bistånd av sitt förlag, utnyttjat den betydelsefulla proteströrelsen Metoo för att ge ut och försöka sälja en dålig bok.

ARTIKELN HANDLAR OM

MeToo

Romaner

Litteratur