Ökenkonfliktens ansikten

Torsten Kälvemark läser ett övertygande reportage om en bortglömd konflikt

Foto: johan persson
Bild ur ”Att svika ett folk”.

avTorsten Kälvemark

BOKRECENSIONER

Det är världens tråkigaste konflikt. Anna Roxvall och ­Johan Persson vågar sig på det ironiska skämtet när de går en kvällspromenad utanför ett läger för västsahariska flyktingar. Tristess råder. Det händer ju ingenting annat än att en fredsprocess pågår, ett förhandlingsspel med stormaktsveton som förväntas ­lösa konflikten mellan den västsahariska frihetsrörelsen och den marockanska ockupationsmakten.

I likhet med andra så kallade fredsprocesser (tänk Israel/Palestina) verkar det ändå mest handla om att bevara status quo så att den starkare parten får tid att befästa ockupationen. Fakta skapas på marken enligt känt mönster och inte oväntat flyttar marockanska bosättare in på det ockuperade området.

Konflikten kring Västsahara har pågått i många år nu. I december 1965 antog FN en resolution med krav på Spanien att avkolonisera området. 1973 bildades frihetsrörelsen Polisario. Spanien drog sig tillbaka ett par år senare men Marocko tog vid som kolonialmakt.

Foto: johan persson
Bild ur ”Att svika ett folk”.

Genom åren har den ena internationella medlaren efter den andra tillsatts men inget har egentligen hänt eftersom det i omvärlden finns så många stridande intressen. Alla kan hänvisa till ”fredsprocessen”. Även den svenska regeringen gömmer sig bakom processtänkandet, låt vara att Sverige lade ner sin röst när EU slöt ett handelsavtal med Marocko som indirekt stöder ockupationen.


Roxvall och Persson får efter ett års försök 20 minuter med utrikesminister Margot Wallström. Riksdagsbeslutet från 2012 om att Sverige borde erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) är inte längre aktuellt. Marockos utpressande missnöje med Sveriges hållning i konflikten skapade för några år sedan skrämselhicka i regeringskansliet.

Jag måste erkänna att frågan om Västsaharas framtid inte legat främst i mitt eget utrikespolitiska medvetande. Nu måste jag konstatera att Anna Roxvall och Johan Persson gett mig nya insikter. De har dessutom gett konflikten många ansikten. För här handlar det om en reportagebok i ordets bästa mening: intervjuer med kvinnor och män i flyktinglägren, inkännande skildringar av både tröstlösheten och vardagens små glädjeämnen.


Till det kommer ett överflödande rikt bildmaterial där Johan Persson med sin kamera gjort att både människor och landskap länge stannar på näthinnan. Sveket mot Västsaharas folk blir för läsaren inte längre en ökenartad ­abstraktion.

ARTIKELN HANDLAR OM