Vikingatiden

Rökstenens gåta – kan vara den sista striden

Det mest intressanta är den muntliga kulturens långa minne

Av: 

Magnus Ringgren

Rökstenen (800-tal), intill Röks kyrka i Östergötland har lockat många uttolkare. Runologen Henrik Williams är aktuell med nya analyser i ”Rökstenen och världens undergång”. Magnus Ringgren recenserar.
Rökstenen (800-tal), intill Röks kyrka i Östergötland har lockat många uttolkare. Runologen Henrik Williams är aktuell med nya analyser i ”Rökstenen och världens undergång”. Magnus Ringgren recenserar.

BOKRECENSIONER

En gång åkte jag buss på Gotland. När vi rullade nerför den långa flacka Follingbo backe såg jag upp mot himlen. Molnen tycktes forma ett lejon som åt upp solen. Men jag måste ha sett fel. Numera vet jag att det skulle varit en varg. Men vi gör en omväg till vargen, via Rökstenen.

Tänk på gotländska raukar. Det är samma ord som i Rök, en liten socken i Östergötland som fått sitt namn efter en jättelik runsten. Den väger fem ton och ristades troligen på 800-talet, i vikingatidens början.

Med stenens text, den längsta runristning vi känner till, börjar svensk litteraturhistoria. Här finns vår första kända poesistrof på ett versmått som är vanligt i isländska dikter flera hundra år senare.

Texten består av gåtor, konstigheter och flera sorters chiffer. Många har försökt tolka runorna, men det har mest blivit osammanhängande stumpar av gamla hjältehistorier. Standardtolkningen av den gamle språkprofessorn Elias Wessén fullkomligt skriker efter en rejäl renovering. Nu finns den.


Runorna uppfanns för cirka tvåtusen år sen i Danmark eller Nordtyskland. Modellen fanns i det latinska alfabetet, men tecknen kom av någon anledning i en helt annan ordning. Runalfabetet eller runraden har fått namn efter de sex första tecknen – futhark (”th” som i engelskans ”thin”).

Rökstenen är ristad med både en äldre och en yngre version av futharken vilket ställer till en del problem för tolkarna. Den yngre runraden innehåller till exempel för få tecken för att kunna återge alla språkljuden i fornnordiskan. Dessutom använder runmästaren alltså chiffer och ståtliga grafiska effekter. Människor har alltid lekt med bokstäver på ett nästan språkmaterialistiskt sätt. Modernistiska poeter skulle kalla Rökstenen för en ”lettristisk” dikt.

En varg tycks sluka solen också på en del bildstenar någorlunda samtida med Rökstenen. Men det verkligt intressanta har med den muntliga kulturens långa minne att göra

Språket i Norden var gemensamt under vikingatiden. Man talade ungefär likadant på Island som i Östergötland. Dessutom kunde man samma myter, hjältesagor och dikter. De fördes vidare genom seklen. Kulturen var i stort sett muntlig även om skrivandet hade börjat. En muntlig kultur är paradoxalt nog mer långlivad och minnesgod än en skriftkultur. Om man skriver ner nåt kan det glömmas bort i ett arkiv och snart bli obegripligt. ”Anteckna och glöm” skrev Tranströmer om romerna.


Rökstenen själv har drabbats av denna minnesförlust. Den är rest på en gräns i tiden mellan det talade och det skrivna. Man kan jämföra dess text med myter och dikter som skrevs ner 400 år senare på Island – vid en annan muntlighetens gränslinje. Kanske var det kyrkans latin och inte själva kristendomen som till slut dödade den fornnordiska kulturen.

Henrik Williams är runolog vid Uppsala universitet. Han är mest känd för att ha försökt tala förstånd med dem som tror att den amerikanska Kensingtonstenen är huggen med medeltida runor. I själva verket är den gjord på skoj i slutet av 1800-talet. Nu tar Williams itu med allvarligare saker. I Rökstenen och världens undergång ger han vad jag kan förstå en trovärdig och helt ny tolkning av den gamla inskriften från Röks socken.


Borta är Teoderik den store (goternas kung i Italien på 500-talet). Borta är Sibbe som ”avlade nittioårig” – han var en favorit hos Sven Delblanc i romanen Primavera. Jag saknar dem inte. I stället får vi en sammanhängande berättelse djupt rotad i fornnordisk mytologi.

Williams tar fasta på att texten tycks innehålla gåtor och hittar en dikt om världens undergång från Island. Den förfärliga Fenrisulven slipper lös och slukar solen. Överguden Oden dödas. Men solens dotter och Odens son Vidar överlever och kommer att styra över Gimle, den nya lyckliga världen. (Gimle heter en SD-anstucken kulturförening.) Vi känner igen grundmönstret i den sista striden från Uppenbarelseboken och Wagners Nibelungens ring, från J R R Tolkien och Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.


Varin reste Rökstenen efter sin son Våmod som i nästa liv skulle kämpa mot ondskan tillsammans med gudarna vid tidens slut. Möjligen var stenen ett materiellt inslag i begravningsriterna över denne kämpe.

En varg tycks sluka solen också på en del bildstenar någorlunda samtida med Rökstenen. Men det verkligt intressanta har med den muntliga kulturens långa minne att göra.

På 500-talet slukades verkligen solen, men av askmolnen från ett gigantiskt vulkanutbrott, och ödelade nästan jordbruket i Norden. Fler människor dog än under digerdöden 800 år senare. Bönder är alltid rädda för missväxt, men denna var så monumental att den stannade i minnet och kan ha påverkat nordbornas idéer om Ragnarök, världens och gudarnas undergång.

Klimatångest under tidig vikingatid? Henrik Williams tonar ner den idén, den är lite för samtida för att hålla vetenskapligt.


Hans bok blandar populärvetenskap med avancerad filologi, religionshistoria och arkeologi. Redigeringen kunde varit bättre, men Henrik Williams bärs av forskarentusiasm och folkbildarglädje. Den uppmärksamme läsaren lär sig läsa runtecken och förstå fornnordisk religion. De viktigaste isländska texterna finns återgivna i bra tolkningar. Bildmaterialet är fint. Och genom hela boken löper de förunderliga runtecknen. Men deras Tolkien-magi är borta. De är i stället ett anrop från en avlägsen tid som kanske är närmare än vi tror.

Rädd för Fenrisulven och Midgårdsormen blir jag inte. Men jag kan leva mig in i varför Varin reste detta monument över sin döde son Våmod. Han var en kämpe i livet och kommer i dödsriket att delta i det sista stora slaget vid Ragnarök. Och segra förstås.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Det gåtfulla folket hade en himmelsk koll

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Vikingatiden

Mytologi

Arkeologi

Litteraturhistoria