Radioaktiv spänning i Sovjet

Kristofer Folkhammar läser en roman som förmår flyga

avKristofer Folkhammar

Foto: Ola Kjelbye
Anna Fock, författare.

Det jag framför allt bär med mig från Anna Focks romaner är hennes förmåga att skildra grupper. En särskild blick på stökig och intensiv gemenskap. Ett ömt och krasst sätt att skriva om fylla och ciggpauser och deras särskilda dramatik. Och ett ovanligt sätt att ta grupper på allvar. Tillvarons obotliga ensamhet må sippra genom hennes karaktärer, men de är alltid så hopplöst ihopkopplade med varandra.

Det handlar aldrig om att romantisera eller heroisera det kollektiva. Bara ett insisterande på att folk angår folk, och att hennes berättelser formar sig ­efter det.

En uppfriskande oneurotisk syn på relationer, oavsett om hon skildrar unga bögar i Sankt Petersburg, eller humanioradrifters i Göteborg. ”Gänget” uppvärderas hos Fock. Som avgörande och nödvändig princip i människors liv. På ett sätt som trist nog oftast tycks förbehållet ungdomslitteraturen.


I Focks tredje roman, ­Väderfenomen, handlar det om en familj och deras vänner, vars tämligen vardagliga liv ställs mot en auktoritär stats mörkläggande av en ekologisk ­katastrof: kärnkrafts­olyckan i sovjetiska ­Kysjtym 1957.

Fock lånar effektiva grepp från spännings­romanen när hon kryssar mellan olika generationers öden för att avtäcka stora och små hemligheter, bland uppsökande agenter, jodtabletter och anteckningsböcker. Den bittra gestalten, mormodern Anna, tvingades en gång att ­delta i ett förgiftande saneringsarbete som sedan tystades ner. Och det fanns naturligtvis en statlig konspiration bakom att det dök upp en lämplig mördare till det mystiska lik Igor träffade på i skogen som barn.

”Det är vår stads historia. Det är er familjehistoria!”, ropar den tonåriga miljöaktivisten Ksenia mot slutet av romanen, på 2000-talet, när hon försöker övertyga sina fosterföräldrar om vikten att få följa med Ekologiutbildningsföreningen på en aktion. ”Fanatiker”, muttrar de desillusionerade äldre, som levt i skuggan av den nedtystade förstörelsen.


Det är märkligt vilka spänningsromaner som faller under sina egna konstruktioner – för enkla och övertydliga sammanträffanden, alltför redovisande dialog – och vilka som ­flyger, som får energi och nerv genom konventionella grepp.

För det allra mesta faller Väderfenomen in i den senare kategorin. Även om vissa partier är väl platt ­redogörande för att saker tydligt ska få sina svar, vill jag verkligen få veta hur det går för de här karaktärerna.

Med den hyllade tv-­serien Chernobyl i färskt minne är det omöjligt att inte jämföra Focks roman med den högintensiva jätte­produktionen. Focks spänning är mer loj, utan glödande luft. Den är liksom lite skitigare. Närmare människorna och deras oborstade samhörigheter.

ARTIKELN HANDLAR OM